”Därför är övervakning fel svar på terrorhotet”

Det dröjde knappt tre dagar efter det fruktansvärda terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm innan händelsen började exploateras som argument för ett utbyggt övervakningssamhälle. Först ut var Anna Dahlberg, som i en ledare i Expressen gick till angrepp mot den förment “dogmatiska synen på integritet i Sverige”. Bland annat kräver hon fler övervakningskameror, en ny datalagringslag och utökad hemlig dataavlyssning. 

Att mer övervakning lovprisas som mirakelkuren i svallvågorna av ett terrorattentat är givetvis inget nytt, utan snarare symptomatiskt – kanske särskilt när förövaren fångats på film från övervakningskamera, som i detta fall. Förespråkare som Dahlberg vill ofta motivera utökad övervakning med att det skulle vara det bästa sättet att avvärja terrordåd; men det råder brist på underlag gällande övervakningens åsyftade effekt.

Kameraövervakningens brottspreventiva effekt är till exempel mycket begränsad, då gärningsmännen oftast känner till kamerornas placering. Och när amerikanska NSA påstår att de har avstyrt 54 terrordåd världen över med hjälp av sitt övervakningsprogram är statistiken NSA:s egen, och dessutom sekretessbelagd. Övervakningens effektivitet kan alltså – på goda grunder – ifrågasättas.

Samtidigt som övervakningens effektivitet är diskutabel finns också ett demokratiskt perspektiv. När EU-domstolen 2014 ogiltigförklarade det svenska datalagringsdirektivet eftersom det ansågs kränka mänskliga rättigheter, motiverade premiärminister Cameron sin vägran att tillämpa beslutet med orden “jag är helt enkelt inte beredd att vara en premiärminister, som efter en terrorattack måste förklara för folk att jag kunde ha gjort mer för att förhindra den.” 

Läs också: ”Fredsskadade dronten Sverige måste bli vaksam”

Camerons uttalande är ett typexempel på makthavares tafatta inställning till den rättighetskränkning dagens massövervakning de facto utgör. Som medborgare i ett demokratiskt samhälle besitter vi vissa okränkbara rättigheter, däribland rätten till våra egna liv och och vår integritet. När Cameron och andra ledare tar sig rätten till våra privatliv kränker de den demokrati de försöker skydda från terrorn. 

Det förespråkarna även missar är hur verktygen kan komma att missbrukas. I visselblåsaren Edward Snowdens läckta dokument framgår bland annat hur övervakningsverktyg som explicit var ämnade att förebygga terrorism kommit att användas för att registrera och analysera oskyldiga amerikaners sexvanor och epost-trafik, men även för rent maktpolitiska syften. Detta skedde alltså under den till synes demokratiskt trovärdiga presidenten Barack Obamas styre. Hur verktygen kan tänkas brukas av mer auktoritära ledare som Donald Trump, kan man endast spekulera i.

Men inte heller Sverige har ryggen fri när det kommer till missbruk av övervakning. Hela tio gånger lyckades FRA:s granskningsmyndighet Siun påvisa att organet på olika sätt bryter mot lagen under tidsperioden 2009-2014, helt utan att någon ställts till svars. 

Eftersom dagens övervakning implicerar risker och rättighetskränkningar, och att den därutöver har en ifrågasatt effektivitet, ställer vi istället oss bakom en riktad datainsamling. Vi föreslår att övervakningen bör vara riktad mot misstänkta individer och kriminella grupperingar, och att övervakningsbrott beivras.  Detta för att skydda den gemene medborgarens rätt till integritet. 

Politiker har att ta ställning till hur samhället ska reagera på terrorhotet. Inom detta fält finns bevisligen mycket att göra, men ännu mer övervakning är inte vägen framåt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.