Extremism

Därför är judehatet mindre i Danmark

Den danska statsministerns och hela det danska samhällets naturliga uppslutning runt sina judiska landsmän är något unikt just för Danmark. Under den nazistiska ockupationen hade Danmark, till skillnad från grannländerna, kraft att säga nej till utrotningen av de danska judarna.

När 37-årige Dan Uzan sköts ihjäl vid synagogan på Krystalgade i Köpenhamn strax efter midnatt i söndags, mördades han för att han var född.

Mindre än ett dygn senare var danska statsministern Helle Thorning-Schmidt på plats och lade ner en minnesbukett på gatan. Hon var tårögd. Allt medan hundratals meter av staket längs gatan fylldes på med blomsterbuketter ditlagda i en strid ström av sörjande landsmän.

Hade inte Dan Uzan stått där som vakt och hade inte en dansk polispatrull varit på plats, ditkallad av ett telefonsamtal från judiska församlingen, kunde mycket väl den 22-årige förövaren lyckats skjuta sig ända in till den pågående judiska bar mitzva-festen. Den avhölls sedan 19-tiden på kvällen för en lycklig tonårsflicka i det intilliggande församlingshemmet 40 meter bort. Festen hade utannonserats på synagogans hemsida. Ett 80-tal personer var närvarande, många barn. Det hade blivit en massaker!

Men allt detta är naturligtvis känt nu. Lika känd och imponerande är den presskonferens som Helle Thorning- Schmidt höll i söndags eftermiddag. Hon var både rörd och rasande:

”När man skjuter mot den judiska församlingen i Danmark, så angriper man hela vår demokrati”, sa hon bland annat. ”Det judiska samfundet är en viktig del av Danmark, ni står inte ensamma. När man angriper det judiska samhället så angriper man alla danskar”.

Just denna totala och fullständigt naturliga uppslutning runt sina judiska landsmän oavsett trostillhörighet, är något unikt för just Danmark. Och man kan se det så långt tillbaka som till under den nazistiska ockupationen.

Medan exempelvis Norge och Frankrike med rätta har dåligt samvete för hur mängder av landsmän med judisk bakgrund deporterades med assistans av tjänstvilliga marionetter och samarbetsmän, var detta aldrig något som i organiserad form drog fram över Danmark. Tvärtom! Eftersom danskarna som folk hade kraften att säga nej till utrotningen så kunde den heller aldrig genomföras av den nazistiska ockupationsmakten. Danskarna vägrade att se judarna som ett ”annat” folk utan som landsmän som behövde hjälp.

I september 1943 skulle 7 700 danska judar gripas och deporteras till nazisternas utrotningsläger. Men ryktet spred sig, djungeltelegrafen gick för högtryck och över 7 000 lyckades fly med småbåtar över till Skåne. Nazisterna lyckades aldrig sätta sin plan i verket.

Det var dock ingen ”mirakelräddning” utan en reaktion och en kulmen på att vanliga danskar såg det som en självklarhet att stå upp mot förtryck och det totalitära. Man gav skjuts, mat, båtplatser och gömställen för sina judiska landsmäns väg mot räddningen på den svenska sidan.

Den danske författaren Bo Lidegaard kom 2013 ut med den uppmärksammade boken ”Landsmän”, som beskriver massflykten till Skåne och den danska mentaliteten att man helt enkelt inte förråder eller lämnar ut varandra.

Jag har just besökt det franska deportationslägret Camp des Milles söder om Aix-en-Provence. Det var inhyst i en gammal tegelfabrik som Vichyregimen använde sig av som transitplats för att skicka tusentals judiska landsmän och oppositionella till Nazitysklands förintelseläger. Det var för övrigt inget krav från nazisterna utan ett önskemål framfört från Vichyregeringen.

Det lägret är skrämmande intakt i sin vedervärdighet och öppet för allmänheten sedan två år. Så sent som i förra veckan var den franske premiärministern Manuel Valls på besök och markerade därmed att historien spelar roll och kan inte sopas under mattan.

Alla delar inte hans engagemang, inte de åldriga med dåligt samvete.

Allt i skenet av de allt mer omfattande attackerna och dödsskjutningarna av franska judar, bland annat mot den judiska matbutiken i Paris. Över 7 000 lämnade sitt hemland i fjol. I år beräknas antalet bli över 10 000.

Kanske det just behövs en fransk premiärminister som själv är invandrargrabb (från Spanien) och som i rasande ordkaskader fördömer allt som skapar oro och rädsla för landets halva miljon judar. När de exempelvis går och köper bröd i bageriet.

Någon sådan politisk mobilisering är fullständigt överflödig i Danmark. Den går nästan att ta på när man besöker Köpenhamn. Här är sorgen och förbittringen genuin och delas av alla. Här finns det inte tillstymmelse till något ”vi-dom-perspektiv”. En dansk jude är en landsman med annan trosuppfattning. Inget annat.

”Detta är inte en kamp mellan muslimer och icke-muslimer”, sa Helle Thorning-Schmidt i söndags. Det är viktigt att framhålla.

Men det är också viktigt att när judar attackeras och mördas måste samhällets representanter inte med automatik rabbla upp alla andra minoriteter som far illa utan tillåtas fokusera just på den grupp som för stunden är utsatt. Annars är det nästan som att förringa och förödmjuka.

”När man angriper det judiska samfundet, angriper man alla danskar”, sa Helle Thorning-Schmidt.

Det var just de orden som 8 000 danskar med judisk bakgrund behövde höra, de flesta boende i och omkring Köpenhamn. Det var och är en kristallklar, fokuserande och omfamnande tröst i detta nu. Och inte utspädd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.