När hjälpare sitter och gråter, när de uttalar nästintill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt.
När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det också gått för långt.
Ungdomar som gått i skola och som omfattas av nya gymnasielagen står nu utan matpengar, utan bostad, utan plats i skolan. Därtill kommer kanske 4 000 som inte omfattas av lagen men ändå är kvar i landet. För varje vecka är det fler som hamnar i den här situationen.
Migrationsverket har hittills mottagit 6 300 ansökningar enligt nya gymnasielagen. Meningen var att de sökande snabbt skulle få inhibition i väntan på sitt beslut. För många dröjer beskedet. Migrationsverket har ingen tidsprognos för denna del av proceduren. Så länge som en ungdom inte fått inhibition kan hen inte få dagersättning från kommunen.
Även för många som fått inhibition dröjer det orimligt länge innan de får sin dagersättning. Alla kommuner har inte tagit fram en manual och socialsekreterarna vet inte vad som gäller. Har den tillståndssökande inte en vuxen som griper in är risken stor att hen aldrig får sitt bidrag.
Ungdomarna gråter av hopplöshet och är nära att ge upp. De har betyg nog att komma in på gymnasiet. Men blir de 19 eller 20 i år har kommunerna inga skyldigheter att ge dem gymnasieplats. Utan uppehållstillstånd kommer de inte in på de vuxenutbildningar som var tänkta för dem.
Snart börjar skolan. När ska det bli de ensamkommandes tur? Får de ens tillfälligt arbetstillstånd?
Ytterligare en osäkerhetsfaktor finns. Några ungdomar har fått rättelse av sin uppskrivna ålder. Domstolen anser att de var barn vid första avslaget. Då gäller inte nya gymnasielagen. Frågan är om den gamla gäller dem. Fler sådana ärenden kan väntas på grund av kritiken av de medicinska åldersbedömningarna.
De tiotusentals som finns nära ungdomarna – fadderhem, volontärer, idrottsledare, lärare, kyrkans personal – kan inte overksamma se på när ungdomarna går under. De hade sett fram emot en avlastning då åtminstone 9 000 av de cirka 14 000 ungdomarna skulle få matpengar och en skolplats.
Hjälparna tänjer sig nu till orimlighet – inte bara ekonomiskt. Många delar sin enrumslägenhet eller villa med ett par ungdomar. På nätterna får de lyssna till tunga historier. De ringer advokater, Migrationsverket, socialkontoret. De läser inlagor och paragrafer, lär sig något som de aldrig trott de skulle behöva. De jagar madrasser och sängplatser. Pengar samlas in och matdistribution ordnas.
Många vittnar om hur frågan om ungdomarnas väl och ve upptar dem nästan helt och hållet. Ett kollektivt upplevt svek, framför allt från Socialdemokratiska partiet men också från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, är uppenbart.
Vill regeringen omedelbart göra något åt situationen finns politiska medel: Ge tidsbegränsade uppehållstillstånd till alla som i Tyskland, pausa samförståndsavtalet med Afghanistan eftersom det inte efterlevs eller ta bort internflyktsalternativet i enlighet med UNHCR:s riktlinjer.
Migrationsminister Heléne Fritzon var den 2 augusti inbjuden till socialförsäkringsutskottet i riksdagen för att redogöra för och svara på frågor om den nya lagen om ny möjlighet till uppehållstillstånd för en grupp av ensamkommande. I ett inlägg på Facebook samma dag kommenterar hon om situationen, och några dagar senare förklarar ministern ännu en gång vad hon menar. Hon fick tusentals kommentarer på inlägget.
De här åren, från 2015 och framåt, kommer att stanna i samhällets medvetande mycket lång tid. Utlämningen av de 146 balterna 1946 sitter fortfarande som en tagg i hjärtat. Hur stort blir såret som orsakas av vår behandling av 23 500 tonåringar?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
