C och L måste rädda LSS från avgrundens brant

JANUARI 2019. Precis vid avgrundens brant räddades slutligen LSS genom Januariöverenskommelsen. Punkt 64 i nämnda uppgörelse skulle innebära återupprättandet av rättighetslagstiftningen och landets funktionsnedsatta och assistansbehövande kunde andas ut. Det slogs på stora trumman kring både kommande generösa budgettillskott till reformen och inte minst lagändringarna kring andning och sondmatning. ”LSS ska återupprättas” mässades det.

Liberalernas funktionshinderpolitiske talesperson Bengt Eliasson uttalade sig om att ”vi ska tillbaka till 2015 års nivåer” avseende antalet assistansberättigade. Hade nu äntligen den systematiska demonteringen av LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet nått sitt slut?

April 2019. Tre månader senare kan vi inte annat än konstatera att LSS, och alla de som har rätt till ett liv som andra, fortfarande står kvar och balanserar på avgrundens kant.

De förslag till lagändringar som nu ligger på remiss och som regeringen tror ska börja gälla 1 juli 2019 lämnar i sin nuvarande form även fortsatt alltför stort tolkningsutrymme för Försäkringskassan. Det innebär att cirka 50 personer beräknas kunna beviljas assistans utifrån de nya lagarna. Det ska ställas mot att sedan 2015, alltså den nivå som ”LSS ska återupprättas” till har 1 634 personer färre rätt till statlig assistansersättning.

Under 2018 fick 83 procent av alla de som sökt assistansersättning för första gången avslag. Motsvarande siffra 2015 var 67 procent, vilket ändå var förhållandevis lågt där och då. Går man tillbaka ytterligare bara några år så beviljades omkring hälften av alla förstagångssökare.

Den prognos som presenteras i vårbudgeten visar att antalet personer berättigade till statlig assistansersättning beräknas fortsätta minska. 2022 tros antalet vara 13 967 personer, 2 175 personer färre än 2015. Socialstyrelsens lägesrapport för 2019 visar att 40 barn fick beslut om plats på barnboende efter att först ha förlorat rätten till personlig assistans. Retoriken nu är att det ska göras ”akuta åtgärder först, sedan ska LSS utredas”. Igen.  

Det behövs en svekdebatt. Det skrämmande är inte bara avsaknaden utav en sådan, utan att debatten har rört sig i motsatt riktning. Det hävdas i många läger att ”LSS är en vinnare” och att allt är på väg att lösa sig till det bästa genom de förslagna lagändringarna.

Det får inte finnas utrymme för våra politiker att gömma sig bakom en tunn, fernissad yta av förändringar som i slutändan knappt ger effekt. Man får inte tillåtas komma undan med undflyende retorik kring ”ett steg i taget” och sedan begrava frågan i utredningar (igen). I valrörelsen lovade de flesta partier kraftfulla åtgärder för att LSS återigen skulle bli den rättighetslagstiftning den var tänkt att vara: en garant för att vi i Sverige har ett samhälle där även personer med en funktionsnedsättning ska ges möjlighet att leva ett liv som andra, efter sina förutsättningar. 

Sittande regering har redan under föregående mandatperiod visat vilka deras intentioner med LSS är. I Socialdemokraternas Sverige tycks det inte finnas utrymme för personer med en funktionsnedsättning, åtminstone inte ekonomiskt sådant.

Ansvaret för att löftena kring LSS återupprättande hålls vilar nu tungt på Liberalerna och Centerpartiet, vars retorik kring just LSS varit tydlig i hela valrörelsen och även därefter. ”Pacta sunt servanda” säger man inom juridiken, avtal ska hållas. De löften som avgetts, de måste regeringen hålla och det är upp till stödpartierna att se till att det blir så.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.