Jonas Sjöstedt meddelade i dag att Vänsterpartiet säger nej till Stefan Löfven som statsminister då det inte kan acceptera överenskommelsen med S-MP-C-L. Att det blir så här beror på att Centerpartiet och Liberalerna felbedömt den politiska spelplan som växt fram i takt med Sverigedemokraternas framgångar. Man har felaktigt utgått ifrån att blockpolitikens höger-vänster-skala, där Vänsterpartiet stöder Socialdemokraterna, fortfarande existerar, trots att man själva just upphävt den.
Tre saker kännetecknar de liberala partiernas agerande under regeringsbildningen:
1) Vilja att ta ansvar för att Sverige får en regering.
2) Vägran att ge ytterkantspartierna SD och V politiskt inflytande.
3) Bedömningen att de haft en mycket stark förhandlingsposition gentemot både S och M.
Ambitionen att samarbeta och ta ansvar för landet är en gammal liberal paradgren som möjliggjorts av positionen i mitten av den politiska spelplanen. Detsamma gäller försvaret för den liberala demokratin där särskilt Folkpartiet historiskt tagit striden mot icke-demokratiska tendenser.
Vallöftet att hålla Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet borta från inflytande har infriats i form av skarpa formuleringar om att stänga dessa partier ute, i överenskommelserna med S/MP och M/KD. Särskilt C har förstått att utnyttja det nya politiska läget efter valet då både en M/KD- och en S/MP-regering är beroende av de liberala partiernas stöd.
Att Centern och Liberalerna fått igenom så mycket liberal politik i båda överenskommelserna beror på att man kunnat spela ut maktpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna mot varandra.
Centern och Liberalerna har utnyttjat det nya politiska läget till fullo och åstadkommit en i vart fall på papperet perfekt kombination av maximal liberal politik och minimalt inflytande för ytterkantspartierna. Men om något verkar för bra för att vara sant är det i regel också det. Om man gapar efter mycket mister man ofta hela stycket.
Problemet med de liberala partiernas taktik är att man felbedömt den politiska spelplanen. Att bryta med Alliansen hade varit en sak om man gått till vänster och anpassat politiken till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då hade blockpolitiken utifrån en höger-vänster-skala kunnat bibehållas om än med annan sammansättning.
Men nu bryter Centern och Liberalerna med Alliansen samtidigt som man pådyvlar de tilltänkta regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet en rejäl dos liberal politik. Då gäller inte längre den gamla blockpolitikens höger-vänster-logik.
Centern och Liberalerna har upphävt blockpolitiken, utan att de tycks medvetna om det. De har försökt men misslyckats med att trumfa igenom en ny politisk spelplan bestående av en liberalgrön regerande mitt, en konservativ opposition samt en socialistisk opposition bestående av Vänsterpartiet.
Men Vänsterpartiet väljer alltså att säga nej till Löfvens ”nyliberalism”. Centerpartiets och Liberalernas felbedömning understryks av formuleringen i överenskommelsen om att Vänsterpartiet ska stängas ute från politiskt inflytande. Snacka om felriktat pep talk till ett parti som varit helt avgörande för den egna, liberalgröna tillblivelsen.
Det är dessutom troligt att Sverigedemokraterna kommer att rösta nej till Kristersson om Centerpartiet och Liberalerna i stället stöder en M/KD-regering, eftersom de liberala inslagen inte accepteras av SD.
Centern och Liberalerna har spelat högt om den politiska makten och förlorat. Sannolikheten för extraval har nu ökat drastiskt då de inte lär acceptera det inflytande som Vänsterpartiet kräver för att släppa fram Löfven som statsminister. Det är ingen vild gissning att ett sådant val skulle bli riskfyllt för de liberala mittenpartierna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
