När ledande politiska företrädare och debattörer hävdar att varje annan regering än den de själva vill se är ett hot mot demokratin relativiseras de många olika hot som faktiskt finns mot demokratin.
Världen över får diktaturer ökad politisk betydelse i kraft av sina växande ekonomier. Alla riskerar att påverkas av en utveckling där diktaturer blir mäktiga ekonomier. Tystnad gentemot det kinesiska kommunistpartiets brutala övergrepp. Tystnad inför regimer som gör antisemitism till utrikespolitik. En ovilja att dra gränser mot rysk aggression.
I vårt land finns grupper som går emot demokratin - från militanta vänstergrupper till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) - och krafter i riksdagen vars politik underminerar den. Vänsterpartiet kräver inte längre diktatur men vill upphäva privat ägande som är en förutsättning för frihet, fri media och den mångfald demokratin kräver. Sverigedemokraterna har en nationalistisk agenda som låter nationalism överordnas den enskildes rätt och frihet. SD och V vill båda lämna EU, säger nej till Nato och vill helst att båda avvecklas, med avgörande konsekvenser för säkerhet och frihet.
Men även de som vill vara demokratins främsta vänner tar risker när de i sin iver att möta demokratins fiender vill sätta demokratin på undantag. Det är lika oroande när forskare, opinionsbildare och företrädare för ett regeringsparti anser att deras egna uppfattningar är överordnade andras.
Det är farligt när extremismens begrepp används för att stämpla ut andra politiska alternativ. Det relativiserar hoten och ger bilden av att det extrema inte är mer annorlunda än politikens normala spektrum. Vi förlorar motståndskraft mot nazism när det finns de som på fullt allvar menar att den står för dörren bara genom en alliansregering. De som hävdar att en alliansregering skulle öppna dörren för främlingsfientlighet och för en nedmontering av demokratins institutioner leker med demokratins begrepp på ett sätt som bara gynnar dess fiender.
Karteller i syfte att utestänga en väljargrupp riskerar att relativisera rösträtten och krympa det demokratiska rummets utrymme för politiska alternativ. Det blir än tydligare när partier överger sin politik för att till varje pris utestänga en del av riksdagens ledamöter från all form av inflytande.
Representation i sig ger inte rätt till inflytande, men där Sverigedemokraterna står bakom en majoritets uppfattningar har de samma rätt som andra att få sina röster räknade. Där de står för aparta uppfattningar får de däremot finna sig i att röstas ner. Så fungerar demokratin.
I en demokrati går det inte att dra en gräns mot någons inflytande på andra sätt än att rösta nej till det man är emot. Valresultat kan vare sig förbjudas eller förträngas. Tvärtom underminerar det väljarnas förtroende för demokratins förmåga att erbjuda väljaren politiska alternativ. När Centerpartiet och Liberalerna agerar för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska bilda regering, i stället för den allians som de gick till val på, gynnar det extremerna i svensk politik, inte minst när det gäller förtroendet för hur politikens alternativ ser ut.
Det är till formen absolut förenligt med demokratins regler, men det krymper demokratins innehåll, devalverar dess trovärdighet och underminerar dess vitalitet som bygger på möjlighet till maktskiften. När väljare upplever att röster inte är av lika värde och inte litar på att politikens alternativ står sig när makten väl ska fördelas förlorar vi alla.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
