Debatt
Sexualupplysning
23 november 2017 kl 15:49

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Bunta inte ihop alla könsavvikelser

Inget fel i att prata med barn om olika könsuttryck, som transsexualism eller transvestism. Men gör det med kunskap och utan politiserad överbyggnad. Alla transsexuella är inte queervänster som avskyr normer, skriver Hanna Söderström, apropå en nyutkommen barnbok om transsexualism. 

Det här är en opinionstext

Hanna Söderström
transsexuell, socialkonservativ libertarian

I dagarna har en artikel från SVT fått spridning om en “bilderbok om transexualitet för de allra minsta”. Jag ser i skrivande stund att artikelns rubrik har ändrats, även om bildtexten kvarstår. Det tolkar jag som att jag inte är ensam i min kritik.

Det är i grunden positivt att vi som av majoriteten uppfattas som “udda” får chans att belysas ur ett omtänksamt och inkluderande perspektiv. Men medan barn har ett ofta okritiskt och mindre komplicerat förhållande till sådant som “könsuttryck”, så är det för oss vuxna desto mer komplicerat. I synnerhet som de vuxna som kommer att sprida den här litteraturen säkert ofta kommer att vara offentliganställda i exempelvis barnomsorg och skola, där kunskapen kring de här begreppen gärna får öka.

Min kritik mot artikeln handlar inte om att jag anser det fel att försöka prata om sådana saker med barn. Det är inte mer märkligt för dem att en man kan bära smink än att vuxna måste gå till jobbet. Men begreppen vi använder i sådana sammanhang har betydelse. Kanske inte så mycket för barnen som för de vuxna som läser för dem.

Transsexualism är ett – såvitt forskningen kan bedöma – medfött tillstånd där den delen av hjärnan som styr vår könsidentitet avviker från vårt medfödda kön. Det går inte att effektivt behandla med terapi och orsakar omfattande psykiskt lidande för den det drabbar. Utan behandling, ofta med självmord som följd. Det avhjälps inte medelst sporadiska klädbyten eller att sminka sig efter jobbet.

Det som uttrycks i boken, så som beskrivet, framstår snarare som transvestism. En annan form av könsöverskridande, men inte en klinisk diagnos. Det är väl så gott att belysa, men när alla former av könsavvikelser buntas ihop i en och samma kategori så är det svårt för mig som transsexuell att inte känna mig förminskad. Därför vill jag ta tillfället i akt att belysa skillnaderna, så att framtida rapportering såväl som kritik mot den här sortens litteratur, förhoppningsvis kan ske mer nyanserat.

Personer med transsexualism har ingen som helst inneboende önskan om att vara avvikande, udda och “queer”, normbrytande eller provocerande per se. Det är därför många av oss inte tillhör HBTQI…-rörelsen utan kommer i alla former av politisk hemvist och värderingar. Själv är jag snarast att betrakta som socialkonservativ libertarian.

Jag vänder mig emot att transsexualism återkommande används som ett exempel på en anti-normativ livsstil. Precis som med sexuell läggning (vilket transsexualism alltså inte är) så är ens politiska åsikter helt frikopplade från huruvida ens könsidentitet stämmer med det kön man uppfattas ha vid födseln.

Jag förstår om det för många kommer som en överraskning, eftersom den bild vi ständigt matas av i media är att vi som inte är del av majoriteten inte försitter något tillfälle att tvinga vår sexualitet och vårt normbrytande i ansiktet på omgivningen. Att vi alla har samma radikala postmoderna och marxistiska värderingar.

Detta är en lögn. Tvärtom, många av oss avskyr vänsterns queer och anti-norm-rörelse. Vi vill inte rasera normer, tvinga på folk vårt sexliv och absolut inte vara någon “hen”. Inte heller vill vi tvinga andra att försörja våra politiska intressen. Men vi organiserar oss inte, vi betraktas inte som etablissemangets kelgrisar och därför blir vår röst inte hörd.

En del av oss, framförallt yngre, är liksom många ungdomar normbrytande och högljudda, men med åldern avtar oftast det behovet. Det sämsta omgivningen kan göra för att vi ska känna oss accepterade är att utmåla oss som udda och normbrytande. Behandla oss varken som styvbarn eller kelgrisar. Därtill håller jag helt med bokens författare. Låt oss vara de vi är, som individer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 23 november 2017 kl 15:49
Uppdaterad: 24 november 2017 kl 08:46

Skribent

Hanna Söderström
transsexuell, socialkonservativ libertarian