I dagarna fick vi beskedet att kommunerna i Stockholms län ska lösa boende för 8 781 personer under 2017 och 12 250 under 2018. Det innebär att vi ska ordna bostäder till 31 procent av alla nyanlända samtidigt som vi endast utgör 22,5 procent av befolkningen.
Tillsammans med bristande förutsättningar för bostadsbyggande innebär det att vi passerar gränsen för vad vi klarar av. Vi vill därför förklara hur vår situation ser ut och vad vi behöver för att klara vårt uppdrag.
Förra sommaren presenterades förslaget ”Ett gemensamt mottagande av nyanlända”. Förslaget innebär att alla kommuner tvingas ta emot det antal nyanlända som länsstyrelsen fördelar utifrån statens beslut. Antalet ändras med kort varsel och vi har inte möjlighet att överklaga beslutet.
Detta följdes före sommaren av ytterligare ett förslag som fråntar oss möjligheten att placera ensamkommande barn i andra kommuner med lediga boenden. I kombination med att fördelningstalen baseras på kommuners invånarantal och arbetsmarknad, och inte tillgång på bostäder, har bostadsbristen blivit akut.
Det faktum att vi inte har några bostäder till vårt förfogande kanske inte spelar någon roll från ett skrivbordsperspektiv, men det spelar en avgörande roll i praktiken. När ett kommuntal är fastställt har vi två månader på oss att ordna med bostäder till ett antal vi inte har möjlighet att påverka. Samtidigt har vi en av världens längsta bostadsköer, och det är snarare regel än undantag att det tar minst tio år från idé till att en bostad står färdig.
Att införa lagstiftning som tvingar oss att i rekordfart få fram ett stort antal boenden har givetvis inte skapat fler bostäder. Däremot har det tvingat många av oss till tillfälliga baracklösningar, att samtliga hyresrätter som frigörs från allmännyttan går till nyanlända i stället för till bostadskön och att kommuner tvingats köpa bostadsrätter. Det är slöseri med skattebetalarnas resurser, ger sämsta möjliga förutsättningar för integration och stänger ute andra medborgare som står i bostadskön.
Under de senaste åren har vi lyckats anpassa oss till minskade resurser och förändrade planeringsförutsättningar. De nya kommuntalen tillsammans med tvångslagstiftningar och en ovilja att ändra på stelbent lagstiftning gör dock ett fortsatt mottagande omöjligt. Ska vi ha en rimlig chans att klara vårt lagstadgade ansvar behövs tre saker.
1. Bromsa utslussningen från asylboenden till kommunerna. Inga tvångslagstiftningar kan ändra på faktumet att vi inte har några lediga bostäder med två månaders varsel. Genomsnittlig kötid i Stockholms län 2015 var 8,2 år och bara i dagsläget står över 550 000 personer i bostadsförmedlingens kö.
2. Se omedelbart över vilka lagar och regler som behöver tas bort eller anpassas till snabbare bostadsbyggande. Ledtiderna måste radikalt sänkas och det ska inte ta mer än två år från idé till ett nyckelfärdigt boende.
3. Ge kommunerna möjlighet att påverka fördelningstalen. Det är inte hållbart att vi med två månaders varsel ska förse ett antal vi själva inte fått påverka med bostäder. Avskaffa därför tidigare tvångslagstiftning och förpassa de två senaste förslagen till papperskorgen.
I stället för att försöka lagstifta bort bostadsbrist borde ni samarbeta med kommunerna och förse oss med rätt verktyg. Genom bättre planeringsförutsättningar, regellättnader och ett tillfälligt stopp i utslussningen från asylboenden skulle förutsättningar skapas för fler bostäder, en bättre integration och ett kostnadseffektivt mottagande.
FOTNOT: Debattartikeln är en kortad version av ett brev som skickats till regeringen och landshövdingen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
