Debatt
Medier
15 januari 2018 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Bristen på mediepolitik gynnar antidemokraterna

Lokalpressens bevakning av kommunerna blir allt sämre. Nu måste vi politiker ta hoten mot medierna och därmed mot demokratin på största allvar, skriver Morgan Olofsson (L), riksdagskandidat och före detta chef för Rapport, SVT.

Det här är en opinionstext

Morgan Olofsson
riksdagskandidat (L) och fd chef för Rapport, SVT

Journalistik är en grundförutsättning för den liberala demokratin. All journalistik är lokal, brukar det heta. Därmed är det ett stort hot mot demokratin att lokalpressens bevakning försämras kraftigt, som Institutet för Mediestudier konstaterar i sin årliga rapport som presenteras i en Perspektivartikel i Dagens samhälle 11/1. Institutet för Mediestudier visar i sin rapport att lokalpressens bevakning av kommuner blir allt sämre:

  • Var fjärde kommun saknar en regelbundet bemannad lokalredaktion.
  • 45 procent av kommunerna menar att mediernas bevakning av kommunen blivit sämre.

 

Institutet skriver att politikerna är lätt yrvakna inför detta. Jag menar att det är långt värre. Faktum är att Sverige saknar en sammanhållen mediepolitik. Den medieutredning som presenterades hösten 2016 har inte lett till någonting egentligen.

Inte ens våra partier har mediepolitiska program som tar ett samlat grepp på allt från lokaljournalistik till hat och hot mot journalister och medier. Därför är det lovande att mitt eget parti, Liberalerna, nyligen fattade beslut om att ta fram en sådan sammanhållen politik.

Medierna skapar den nödvändiga upplevda gemenskap som gör att medborgarna i landet och kommunen känner samhörighet. Därmed lägger medierna grunden för det offentliga samtalet – en förutsättning för att demokratin alls ska fungera. Det är denna känsla av samhörighet som politiker som Putin och Orban, Kaczynski och Trump försöker rasera med halvsanningar och lögner, med fysiska och verbala påhopp på medier och journalister.

Bakgrunden till framgångar för de antidemokratiska krafterna är till stor del upplevelsen av att hamna utanför, att inte känna sig hörd och delaktig i samhällsutvecklingen. Den känslan finns också hos många i Sverige. En SCB-undersökning från 2016 visar att en tredjedel i Sverige upplever att det ibland händer större förändringar i närmiljön utan att de har fått tillräcklig information på förhand.

Det är dags för Liberalerna, andra partier och andra krafter att ta denna nya rösträttsfråga på allvar och där är media och lokaljournalistik avgörande. I stället för ett helhetsgrepp har regeringen valt en splittrad lösning, där det som först har avgjorts är finansieringen av public service. Först senare i år kommer förslag på vad public service ska ha för uppdrag. Det är som att beställa kabel-TV för miljarder utan att först veta vilka kanaler som ingår eller vad de innehåller.

Det är dock värre än så, för public service är på samma gång en löftesrik räddning för oberoende journalistik, beroende på innehåll givetvis, och ett hot mot den kommersiella lokaljournalistiken. Efter mina över 20 år som utrikeskorrespondent, programledare och chef för Sveriges största nyhetsredaktion Rapport på SVT vet jag hur viktig public service är. Men risken är att det om något år på många håll inte finns något annat alternativ lokalt än public service. Så utarmas demokratin när känslan av samhörighet försvinner allt mer.

Därför måste frågan om kommersiella mediers villkor hanteras. De flesta tidningar som är näst störst på sin lokala marknad har drabbats hårt de gångna åren. Många har tvingats lägga ner. De som är kvar har i många fall ekonomiska problem trots presstöd. Också många av de som är störst på sin marknad har utmaningar och har tvingats göra sig av med journalister. Sedan 2008 har annonsintäkterna för svenska medier fallit mycket kraftigt och en tredjedel går nu i stället till jättar som Google och Facebook.

Ett antal åtgärder behövs för att snarast för att trygga finansieringen av kommersiella medier:

  • Ett moderniserat mediestöd, som ersätter dagens presstöd som bland annat missgynnar digitala tidningar.
  • Tydlighet kring public service-uppdraget så att det inte slår undan benen för de kommersiella medierna.
  • Ändrade skatteregler då lokala svenska medier betalar mer av sina intäkter i skatt än vad Google och Facebook gör.
  • Regeringen måste snabbt genomföra den utlovade sänkning av momsen på digitala tidningar - idag är den 25 procent medan den är 6 procent på tryckta tidningar.


Detta är viktiga delar i en sammanhållen mediepolitik, men det behövs mer än så. Det behövs bland annat åtgärder när det gäller allt från att trygga public service oberoende genom att sluta utse politiker till styrelserna för bolagen, till bättre skydd av medier och journalister från hat och hot.

Mediepolitiken de kommande åren blir helt avgörande för kampen mellan de liberala demokratiska krafterna och de auktoritära som växer sig allt starkare. Därför borde frågan om mediepolitik vara en av de mest prioriterade. Inte minst ett valår som detta. Inte minst på grund riskerna att valet manipuleras. Inte minst eftersom de auktoritära krafterna världen över ger sig först på just journalister och medier.

Det brukar heta att sanningen är krigets första offer. Det vi ser nu är att lögnen är diktaturens första verktyg. Och vi demokrater står där i denna kamp med en penna där bläcket sakta sinar. Torkade pennor är dessvärre svagare än svärd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 15 januari 2018 kl 05:00
Uppdaterad: 11 juli 2018 kl 14:39

Skribent

Morgan Olofsson
riksdagskandidat (L) och fd chef för Rapport, SVT