Bostadspolitiska samtalen Hela debatten

Bostäder för alla kräver statligt ingripande

Ett ökat bostadsbyggande, och inte minst ett byggande som vänder sig till bredare inkomstgrupper, står högt på dagordningen både ur social och ekonomisk synvinkel. En central fråga är då om vi har rätt rollfördelning mellan stat, kommun och marknad. Tre principiella argument talar för att kommunen inte ensam ska styra över marken.

Grunden i dag är ju förenklat att staten lägger fast olika övergripande intressen (som bevakas av länsstyrelsen), kommunen styr över markanvändningen och planutformning, och marknaden bygger på det sätt som ger bäst avkastning inom dessa ramar. 

Konstaterar vi att det byggs för lite och för ensidigt är väl en rimlig slutsats att det är allvarliga fel i denna rollfördelning. 

I min bok Åtkomliga bostäder - Så gör vi det möjligt för hushåll med låga inkomster att hitta en bostad (SNS Förlag) försöker jag ta ett samlat grepp på byggande, renovering och regelverk för beståndet och också på denna rollfördelning. 

Här ska jag dock enbart fokusera på kommunens roll som ansvarig för markanvändningsplaneringen. Den som vill läsa om andra bovar hänvisas till boken. 

Enligt min bedömning finns tre principiella argument för att kommunen inte ensam ska styra över hur mycket mark som planläggs.

Det första är att det i allt fler kommuner är instabila majoritetet där små vågmästarpartier som är mot byggande kan få stort inflytande genom att spela ut större partier (som kanske vill bygga) mot varandra. 

Även om en majoritet egentligen vill planera för mer byggande så gör majoriteten inte det för att få vågmästarpartiet på sin sida. 

Det andra argumentet är att den kommun som tar ett större ansvar före andra närliggande kommuner riskerar att fler hushåll med låga inkomster flyttar till just den kommunen. 

Alla kommuner vill kanske ta en rimlig del av ansvaret för att underlätta för hushåll med låga inkomster att hitta en bostad, men ingen vill vara först med att ta detta ansvar eller ta mer än andra. 

Eftersom det, särskilt i storstadsregionerna, är många kommuner som berörs, är det svårt att tänka sig att kommunerna själva kan komma överens och samordna sitt agerande. Resultatet blir i värsta fall att alla kommuner gör naturreservat av så mycket obebyggd mark som möjligt för att därmed minska risken att behöva ta mer ansvar än andra! 

Ser man att grannkommunen inrättar naturreservat så måste man själv också göra det.

Det tredje argumentet är helt enkelt att det som ligger i regionen eller landets intresse inte kortsiktigt behöver gynna de som I dag bor i kommunen och som är de som röstar i kommunalvalet. Om tillräckligt många röstar utifrån sina kortsiktiga intressen blir det svårt för det parti som vill vinna valet att gå till val på en politik som långsiktigt är den bästa.

I boken argumenterar jag för att en väg ur denna situation är tydligare krav och starkare sanktioner från statens sida. I kommunens bostadsförsörjningsprogram måste det finns en seriös plan, som kommunen omedelbart ska implementera, där det framgår vad kommunen tänker göra på kort och lång sikt så att hushåll med lägre inkomster ska kunna hitta en bostad i just den kommunen. 

Om kommunen inte kan leverera en sådan plan, eller inte genomför den, ska staten ta över markanvändningsplaneringen i kommunen. 

LÄS MER: Utökade byggplaner ger billigare bostäder. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.