Bostadsbristen lägger hämsko på hela Mälardalen

Möjligheten att kunna flytta inom och mellan regioner är en viktig del av matchningsprocessen mellan arbetssökande och lediga platser. När bostadsmarknaden inte fungerar väl eller inte är tillgänglig försvåras eller omöjliggöras arbetssökandes möjlighet att flytta till lediga jobb.  Rörligheten på arbetsmarknaden försämras, tillväxten i ekonomin blir lägre och enskildas möjligheter till utveckling och karriär (både kompetens, löne- och erfarenhetsmässigt)blir sämre. 

Sedan millennieskiftet har Mälardalen i genomsnitt vuxit med 30 000 invånare per år och de kommande 20 åren bedöms tillväxten bli knappt 24 000 invånare per år. Samtidigt har det byggts i genomsnitt 10 000 bostäder per år. Vi har en akut brist på bostäder – och allt tyder dessvärre på att den framöver blir än värre.

Ett sätt att belysa det låga bostadsbyggandet i Sverige är att drygt varannan kommun - 156 av 290 - uppger att de har ett underskott på bostäder, enligt Boverkets årliga enkät (Boverket 2014). Antalet har ökat från 45 stycken år 2000 och cirka 100 år 2004. I Mälardalsområdet är det en mycket stor majoritet av kommunerna som anger bostadsbrist. Det är framför allt små, billiga lägenheter, studentlägenheter och hyresbostäder för äldre som behövs enligt kommunernas bedömningar. 

För att ytterligare belysa frågan har Unionen analyserat hur bostadsbeståndet respektive befolkningsutvecklingen i Sveriges 290 kommuner utvecklats mellan år 2004 – 2013. Vi har då antagit att om befolkningen ökat snabbare än bostadsbeståndet har bostadsbyggandet i kommunen varit för lågt. Mätt på detta sätt har det mellan 2004-2013 byggts för lite i 157 av Sveriges 250 kommuner. Under antagandet att varje lägenhet i genomsnitt bebos av 1,7 personer över 20 år skulle vi bara under dessa nio år behövt bygga 100 000 bostäder till. 

Problemen är givetvis allra störst i tillväxtområdena. I Stockholms, Södermanlands och Upplands län skulle vi, enligt dessa grova beräkningar, behövt ha byggt 40 000 fler lägenheter. Bristen på bostadsbyggande var allra störst i Sundbyberg, Botkyrka, Sigtuna, Strömstad och Södertälje. Fyra av fem toppkommuner låg alltså i Stockholms län.

Statistiken går bara fram till 2013, men situationen har fortsatt att förvärrats under 2014 och hittills under 2015. Visserligen har bostadsbyggandet ökat till den högsta nivåns sedan 2006, men samtidigt fortsätter befolkningsökningen i regionen i än snabbare takt. Den skenande bristen avspeglas allra tydligast i den fortsatt snabba prisökningen på bostäder. 

Det är viktigt att Stockholm bejakar en fortsatt inflyttning till regionen. Framtida välstånd och välfärd för hela Sverige bygger i hög grad på att landets tillväxtmotor – Storstockholmsområdet – kan fortsatta att växa. Bristen på bostäder till rimlig kostnad och på rimliga tidsmässiga avstånd hotar detta. Mälardalen behöver en kraftig ökning av antalet och andelen hyresrätter, och det behövs fler lägenheter som är ekonomiskt överkomliga för unga och studenter. 

Ett stort problem är dels att trafik- och bostadsplaneringen inte alls samspelar, dels att samhällsplaneringen i högre grad måste ske ur ett regionsperspektiv. Att varje kommun och varje län i hög grad fortfarande har olika tolkningar av regelverken, och håller i sin egen planering, är helt enkelt orimligt i vår globaliserade värld. Vi måste utveckla ett tänkande där hela Mälardalen samverkar och samordnas. 

För att hantera problemen med det alltför låga bostadsbyggandet måste två olika typer av åtgärder diskuteras. Den första avser olika insatser för att öka byggandet. Hit hör reformering och översyn av olika typer av regelverk – gör det enklare att bygga – och effektivare planprocesser. Man bör också ta ett helhetsgrepp på frågan om hyressättning, skatter, subventioner och konkurrensen i byggsektorn. Den andra frågan gäller hur det befintliga beståndet kan utnyttjas mer effektivt och hur rörligheten på marknaden kan förbättras. Den gäller framför allt hur skattesystemet utformas. Andra konkreta möjliga åtgärder vore att bygga fler studentbostäder.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.