I och med utgången i det amerikanska presidentvalet är det klarare än någonsin att Västvärlden lider av en allt större klyfta mellan stora delar av befolkningen och etablissemanget. Samma slutsats kan dras av Brexit-omröstningen tidigare i år och vi har ett franskt presidentval våren 2017 som mycket väl kan bli ytterligare en uppvisning i etablissemangskritik.
Många påtalar numera att klyftan finns och att läget är ohållbart i längden; desto färre går vidare med konkreta förslag för att förmå de västerländska makteliterna att åter respektera och tala med i stället för till och om folket. Att bara prata om problemet tycks hittills ha varit tämligen verkningslöst. Vad är det egentligen som ska till för att de styrande inte ska springa iväg i riktningar som saknar folklig förankring?
I Sverige påtalas det ofta med rätta att de politiska partierna inte längre är några stora medlemsorganisationer med förankring i väljarkåren, utan snarare toppstyrda kampanjorganisationer vilka i regel kan strunta i de få återstående medlemmarnas synpunkter. Detta gäller för övrigt även de gamla folkrörelserna, vilka fortfarande anses företräda ”civilsamhället” när utredningskommittéer ska bildas eller när föreningslivets röst ska inhämtas av andra skäl. De centrala kanslierna och deras verksamhet har ett imponerande omfång, men den folkliga underbyggnaden sviktar.
Att det har kunnat bli såhär beror naturligtvis på varifrån pengarna kommer. Partierna är inte beroende av sina medlemmar och sympatisörer för finansieringen, utan de har sinsemellan gjort upp om att plocka ut partistöd från det allmänna. Bara det statliga stödet från riksdagens partibidragsnämnd uppgick till 187 miljoner kr år 2015. Varje landsting/region och kommun betalar också ut runda summor till partiernas regionala och lokala organisationer.
Din medlemsavgift och dina bidrag behövs således inte, utan man tar i stället dina tvångsinbetalda skattepengar. Varför skulle man tala med dig i stället för till dig när den egna verksamheten ändå är ekonomiskt tryggad? Det är ju till och med så att det ofta är etablissemangets agenda som gäller för att man ska kunna få de offentliga bidrag som är specialdestinerade!
Det enda raka och verkningsfulla vore att helt enkelt dra in alla partistöd och merparten av bidragen till den ideella sektorn. De politiska partierna ska ha visst stöd för att upprätthålla kanslier i de beslutande församlingarna, men varför ska de ha en enda skattekrona för att driva sina organisationer?
Etablissemangspartierna kommer naturligtvis aldrig att föreslå en sådan reform. Min slutsats blir därför att de heller aldrig kommer att kunna bryta sig loss från den överideologi som har etablerats i Sverige, som i grunden går ut på att trycka ned och läxa upp större delen av befolkningen. Vänstern tror att om de som röstar ”fel” bara får jobb och mer pengar på kontot kommer alla att låta som Mona Sahlin. Och de borgerliga verkar i mångt och mycket ha köpt vänsterns idéer.
Ingen har kommit på tanken att utgå från att människor är högst medvetna om sina val och att en dialog bör föras på sådana premisser. För detta krävs det nya politiska krafter.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
