Debatt
Demokrati
1 februari 2015 kl 16:35

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Björklunds fall, slutet för kravliberalismen?

Veckans integrationsutspel ser ut att bli början på slutet för Folkpartiets ledare. Att Jan Björklund inte är rätt person att leda partiet är grunden för det drama som kommer att utspela sig de närmaste månaderna. Men det vägval FP står inför är större än partiledarfrågan. I grunden handlar det om vilken roll partiet ska ha i svensk politik. Tre val senare är det dags att utvärdera det kravliberala experimentet.

Det här är en opinionstext

Svend Dahl
Fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån

Historien om Jan Björklunds tid som folkpartiledare är berättelsen om rädslan för ”snällismen”. Efter valförlusten 1994 och den dåvarande partiledaren Bengt Westerbergs flört med Socialdemokraterna, etablerades föreställningen att Folkpartiet varit för snällt och otydligt. Det hade ägnats för mycket tid åt flyktingar, äldre och funktionshindrade, vilket spritt tvivel kring var partiet egentligen hörde hemma, hette det. I stället krävdes hårdare tag och hårdare frågor. 

Strategin fick sitt definitiva genombrott i valet 2002 när Folkpartiet med hjälp av kravet på språktest gick från att balansera på riksdagsspärren till 13,4 procent på ett par månader. Kravliberalismen var född.

Långt innan han 2007 tog över som partiledare var Jan Björklund symbolen för detta. FP skulle bli partiet som gjorde rent hus med ”flumskolans” daltande med elever och brist på disciplin. Tre val senare är det dags att utvärdera det kravliberala experimentet.

På ett plan är det uppenbart att Björklund har varit extremt framgångsrik. Få politiker har lika tydligt satt agendan för ett helt politikområde, och dessutom fått möjlighet att i regeringsställning genomföra sina idéer.

Men framgångarna har inte spillt över på hans parti. Trots att väljarna brukar placera skolan i topp, har FP:s position i skolfrågan aldrig förvandlats till valresultat. Och den så kallade 20/80-strategin, det vill säga att säkra sig uppmärksamhet genom att fånga upp frågor som ses som kontroversiella av 20 procent av väljarkåren, men där det finns ett brett stöd bland resterande 80 procent, har sedan valet 2002 aldrig resulterat i ökat väljarstöd. 

I stället har partiet med tiden förvandlats till vad som i väljarnas ögon framstår som ett vilt skällande enfrågeparti, där det är viktigare att kräva betyg i ännu lägre årskurser än att låta reformerna man genomfört etablera sig och bli utvärderade. 

Det har funnits tecken på att Björklund har insett behovet av en förnyelse. På partiets landsmöte för ett drygt år sedan inleddes vad som hade kunnat bli början på en omorientering. Jämställdhet, en paradfråga från tiden innan kravliberalismen, skulle återigen bli en av partiets profilfrågor. Men därefter följde en valrörelse där det mesta var sig likt. Inte minst skadades den feministiska trovärdigheten när det tidigt stod klart att det viktigaste jämställdhetspolitiska kravet – den tredje pappamånaden – hade kompromissats bort i förhandlingarna med de andra allianspartierna. 

Valresultatet - det näst sämsta i partiets historia – borde ha gjort klart att kravliberalismen nått vägs ände. Ändå valde Björklund att klamra sig fast.

Kombinationen av usla opinionssiffror – många folkpartister var rädda för att partiet skulle ha trillat ur riksdagen om det blivit ett extraval – och ett integrationsutspel som utmanade de inom partiet som värnar en human asylpolitik ser dock ut att bli början på slutet. När Björklund på i förra veckan vägrade möta partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso, i en tv-debatt om partiets integrationspolitik, blev det den utlösande faktorn för att den kritik mot Björklund som legat latent i partiet sedan valet skulle släppas lös. 

Det vägval FP står inför är emellertid större än frågan om vem som ska leda partiet. I grunden handlar det om vilken roll partiet ska ha i svensk politik. Den historiska rollen som potentiell brobyggare mellan höger och vänster i svensk politik är sannolikt överspelad i och med att Allianssamarbetet skapat en stark blocklojalitet både bland partiaktiva och väljare. 

Björklund tycks själv önska sig ett parti snarlikt de nya Moderaterna, det vill säga ett brett allmänborgerligt parti. I en debattartikel i samband med partiets valutvärdering (DN 14/11) konstaterade han att framtiden ligger i att ha trovärdighet i väljarnas vardagsfrågor. Det låter förstås bra. Samtidigt är svårt att se vad FP skulle kunna erbjuda som inte redan M står för. Många folkpartister talar om det socialliberala arvet som den faktor som skulle kunna differentiera partiet från exempelvis M. Problemet är bara att det inte finns någon enighet kring vad det egentligen innebär – bortsett från att alla är stolta över Karl Staaff

Som ett alternativ till idén om ett allmänborgerligt parti lanserade ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund nyligen tanken på FP som ett ”verkligt liberalt” parti, som försvarar öppna gränser men som kräver en långtgående reformering av välfärdsstaten (SvD 22/1). I praktiken handlar det om att Folkpartiet skulle försöka inta den position som Centerpartiet alltmer kommit att göra till sin, kombination av marknadsliberalism och öppenhet. 

Samtidigt finns det ett tomrum i svensk politik, och i Alliansen, som väntar på att fyllas. 

Folkpartiet skulle kunna vara ett parti som förenar försvaret för marknadsekonomin med ett lika självklart försvar för dem i samhället som har det sämst ställt. Men kanske ligger rädslan för det som en gång var Folkpartiet alldeles för djupt för att ett sådant strategival ska bli aktuellt.

Oavsett vilken linje man önskar sig, kanske även om man rentav vill se en fortsättning på kravliberalismen, lär de flesta dock kunna enas om att Jan Björklund inte är rätt person att leda partiet. Det är grunden för dramat som kommer att utspela sig de närmaste månaderna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 1 februari 2015 kl 16:35
Uppdaterad: 1 februari 2015 kl 21:01

Skribent

Svend Dahl
Fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån