Debatt
Flyktingmottagande
2 februari 2016 kl 10:38

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Biståndet till konflikternas närområden måste öka

Det viktigaste humanitära stödet är det internationella biståndet i de närområden till kriser där det finns flyktingar. Därför är det kontraproduktivt att Sverige omprioriterar sina resurser från bistånd till flyktingsmottagande.

Det här är en opinionstext

Jens Stilhoff Sörensen
forskare och lektor i globala studier, Göteborgs universitet och Utrikespolitiska Institutet

Krisen kring flyktingmottagandet har varit under uppsegling länge och kräver självrannsakan och omorientering av nationell, europeisk och internationell flyktinghantering. 

I Sverige har vi sett hur symbolpolitisk fixering vid att ta avstånd från SD skapat politisk paralys som övergick i panikåtgärder som innebär att den nordiska passunionen har upplösts, och hur pendeltrafiken i Öresundsregionen slagits ur spel. 

Dessutom har Schengen och fundamentet i EU lossnat i fogarna. Vi har fått se att EU inte fungerar när det gäller. Här har en ansvarslös politik från Sverige och Tyskland del i ansvaret. 

Samtidigt är de reaktioner vi sett från i somras inget nytt i södra Europa. Länder som Italien har i flera år försökt få gehör för att fördela de flyktingar som landet tagit emot och efter att ha blivit bemött med bristande intresse i EU har man helt enkelt tillåtit öppen passage mot Frankrike. 

Unionens dysfunktionalitet är således inte ny och ingen överraskning. Om inte den första länken i Schengen fungerar, den att hålla gemensam gräns utåt, blir det nödvändigt att falla tillbaka på nationella gränskontroller. Därmed slungas vi femtio år tillbaka i tiden. 

Hur är det då med våra öppna hjärtan? Det är en selektiv och godtycklig humanitarism att anse att endast de som lyckas ta sig igenom hela Europa och nå svensk gräns förtjänar hjälp. 

Samtidigt är flyktingregimen uppbyggd så att det endast är vid gränsen man kan söka asyl. Det är denna regim som öppnar för privatiseringen av flyktingkontroll där man lägger ut ansvar på entreprenad till buss och tågbolag. 

Men det är uppenbart att det inte är de mest utsatta som kommer till Sverige. Därmed är det också uppenbart att det viktigaste humanitära stödet inte sker hemma utan genom internationellt bistånd, i de närområden till kriser där det finns flyktingar. 

Det är därför kontraproduktivt och beklagligt att man omprioriterar från biståndet till flyktingmottagande i Sverige. Det som sker är att man legitimerar en ny ordning i lidandets hierarki. 

Vad som behövs nu är en översikt av den internationella flyktingregimen. Denna har vilat på antaganden som inte längre stämmer. Ett sådant antagande är att det finns absorbtionskapacitet i konfliktområdens olika närområden. 

De flesta flyktingar är interna eller i närområdet och det har antagits att dessa lokalsamhällen har kapacitet att fungera som buffert, vilket de också gjorde så länge krigen tog slut. 

Men numera är trenden att kriser fortsätter, vilket gör att flyktingar inte kan återvända samtidigt som områdena hela tiden fylls på med nya flyktingar. Därmed testas de kringliggande samhällena till bristningsgränsen. 

Några av världens största flyktingläger ligger i Östafrika och ser alltmer permanenta ut. 

För att inte tillåta att denna explosiva uppbyggnad fortsätter är det nödvändigt att dels fokusera på stöd till dessa lokalsamhällen och öka biståndsinsatser i konflikternas närområden, såväl som att avlasta dem i flyktingmottagande. 

Detta innebär också att man bör se över den juridiska distinktion som finns mellan internflyktingar (IDPs) och flyktingar som korsat en landgräns. I annat fall undergräver man lokalsamhällens mottagningskapacitet och välvilja. 

En sådan biståndssatsning måste vara underbyggd av studier av vilka områden som är mest utsatta och var den lokala mottagningskapaciteten är mest uttömd och behöver stärkas. 

Slutligen måste EU återupprätta någon form av Schengenmodell och stärka gränskontrollerna. 

Detta är helt oaktat vilka nivåer av mottagande man vill hamna på, eftersom det är viktigt att göra registreringar och kontroller för att säkra att det är de mest behövande som får skydd. Detta är också viktigt för att motverka bland annat trafficking. 

Utan en sådan åtgärd bibehåller man bara en ’fri marknad’ av flyktingar där endast de som lyckas ta sig till gränser ges skydd, vilket genererar en ren marknadsordning för hantering av nödhjälp och lidande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 2 februari 2016 kl 10:38
Uppdaterad: 2 februari 2016 kl 10:46

Skribent

Jens Stilhoff Sörensen
forskare och lektor i globala studier, Göteborgs universitet och Utrikespolitiska Institutet