MP under riksdagsspärren Hela debatten

Birger Schlaug: Miljöpartiets problem är hemsnickrade

Det kunde blivit en bra vecka för Miljöpartiet. Förutsättningarna fanns. En halv seger när det gäller ensamkommande. Och DN som hade ett reportage om Gustav Fridolin som en hyvens kille. Men det gick åt helvete. 

 

En riksdagsledamot blev politisk vilde, en annan blev fråntagen rollen som utrikespolitisk talesperson och den sista i De fyras gäng meddelade att han tackar för sig och drar. Alltihopa pimpat med SCB:s opinionssiffror.

Det blir tufft för det parti jag var språkrör för i 11 år att resa sig. Jag vet hur svårt det kan vara. Miljöpartiet har varit i ryggläge förr. 

Så här var det. Miljöpartiet kom 1988 in i riksdagen som första nya parti på 70 år, åkte ut tre år senare - det var treåriga mandatperioder. Men kom tillbaka 1994. Det var ett omöjligt projekt. Inga misstag fick göras. Och det krävdes en del tur. I partiet fanns fortfarande entreprenörskapets lust. Och medier uppfattade vår kamp som Davids kamp mot Goliat. Och vi fick med oss många första- och andragångsväljare. Vi värnade annorlundaskapet, var stolta över rågången till de andra partierna, lät inte som de andra.

Förutsättningarna är helt annorlunda nu. Svårare. Tyvärr är problemen är hemmasnickrade. Den strategi man haft har varit rena rama självmordet. Den övergripande idén har varit att man skall vara regeringsdugligt i betydelsen vara snälla. Så därför har språkrören varit språkrör i första, andra och tredje hand för den löfvenska regeringen. Snart finns flera generationer som aldrig hört något språkrör berätta vad Miljöpartiet vill. Många politiskt intresserade invandrade har aldrig getts möjlighet att höra ett språkrör berätta om partiets systemkritik. 

När kritiserade språkrören arbetslinjen, tillväxtfundamentalismen, den militära upprustningen och den senkapitalistiska globaliseringens avarter? Sådant som ju faktiskt utgör grundelement i det som byggdes upp som grön ideologi.

Partiets strategi har varit att radera ut systemkritik och flera tunga profilfrågor. Samtidigt har man gått i fällan att försvara värdlandavtalet med Nato, effektskattens borttagande på kärnkraften och militärens vilja att förhindra 700 vindkraftverk i Hanöbukten. Vilket medfört att också kärnväljare försvunnit. Till och med trendväljarna på Södermalm har svikit.

Partiets strategi – och den är uppbackad av de senaste kongresserna där alternativ faktiskt erbjudits – är dess största fiende. Kan man inte ha två bollar i luften på en gång – dels sköta det demokratiska hantverket i riksdag och regering, dels driva opinion för sina kärnfrågor – så tappar man taget, upplevs som harmlösa och ointressanta. Vilket en radda före detta språkrör skrev på DN-Debatt för ett drygt år sedan.

Samtidigt ska man notera att MP kom tillbaka 1994 trots att Sverige då hade en ekonomisk kris och miljöfrågorna var undanträngda.  Partiet var i brygga också inför valet 2002. Allt var kris, med opinionssiffror på cirka 2 procent månaderna före valet. Men man klarade sig. Det fanns sympati att hämta när man hade Davids roll snarare än Goliats, när man upplevdes som profilstarka istället för beigea. 

För Miljöpartiets ledning finns skäl till självrannsakan. Det behövs en grön omstart. En sorts ärofyllt återtåg till rötterna. Det som motiverar partiets existens. Det krävs att man begraver sin usla strategi, blir uppkäftigare. Vilket i sin tur förutsätter att Gustav och Isabella inte fastnat i sina cementerade roller utan vågar stå upp för systemkritik och gröna kärnfrågor. Trots att Löfven kommer att må lite illa.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.