Debatt
Bibliotek
27 september 2019 kl 13:55

”Bibliotekarier är inte dörrvakter”

Biblioteken kan inte lösa övergripande samhällsproblem på egen hand. Därför måste samhället runt biblioteken stärkas. En sak är dock säker portning av vissa individer från biblioteken leder inte till en tryggare tillvaro – varken på biblioteken eller i resten av samhället, replikerar DIK:s förbundsordförande Anna Troberg.

Det här är en opinionstext

Replik. DIK:s rapport om arbetsmiljön på Sveriges bibliotek är dyster – framför allt när man tittar på folkbiblioteken i storstädernas förorter. Det är inte konstigt. Biblioteken speglar samhället och de problem som social och ekonomisk utsatthet skapar flyttar också in på biblioteken. Det går dock att vända utvecklingen. Dessvärre lever vi i en tid där få har det politiska modet att se bortom de snabba populistiska utspelen och istället ta tag i grundproblemen.

Paulina Neuding struntar helt i grundproblemet och ger sig i stället direkt på symptomen i hopp om att det ska göra någon varaktig skillnad. Neudings förslag är portning. Det är ett populärt, men komplicerat, förslag. Även de bibliotekarier som i DIK:s rapportenkät svarat att de kan tänka sig portning i korta perioder ser stora problem med det. I fritextsvaren lyfts en rad kloka synpunkter fram.

Biblioteken har ett demokratiskt uppdrag. Hur upprätthåller man det om man stänger människor ute under perioder? Bibliotekarier är inte dörrvakter. Vem ska stoppa portade personer från att komma in? Många bibliotek lever redan på luft och kärlek och anställer man en dörrvakt kommer någon annan – sannolikt en bibliotekarie – att få gå. Hur gör det biblioteken bättre?

Neuding har inget svar på detta. Hennes mantra är ”portning”, utan någon som helst idé om hur det praktiskt skulle gå till eller vem som ska betala det. Om allt man har är en hammare ser naturligtvis allt ut som en spik, men DIK har lyckligtvis fler och bättre verktyg i verktygslådan. Därför motsätter vi oss också portning.

Biblioteken måste få resurser att ta fram bättre rutiner och ge personalen utbildning i dessa frågor. Man måste få ekonomiska möjligheter att se över både själva biblioteksrummet och hur man arbetar. Vissa problem går att möblera bort. Andra kan minskas genom ett tätt samarbete med andra aktörer i närområdet. Det finns flera goda exempel, som biblioteken i Bredäng och i Fittja, där sådana åtgärder gjort stor skillnad.

Biblioteken kan dock inte lösa övergripande samhällsproblem på egen hand. Därför måste samhället runt biblioteken stärkas. Människor med psykiska besvär, missbruksproblem eller andra speciella behov måste få stöd. Ungdomar, pensionärer och arbetslösa måste få fler ställen att gå till. Socialtjänsten måste fungera. När detta brister märks det snabbt inne på biblioteken.

Frågan om portning rymmer också en mycket större samhällsfråga. Människor som orsakar problem slutar inte att orsaka problem för att de portas från en plats. Portning flyttar bara runt problemen. En dag skapar de oro på biblioteket, nästa dag poppar de upp på vårdcentralen, nästa på socialkontoret, och så vidare. Hur många samhällsfunktioner ska man porta dem från? Någonstans finns en gräns för hur många dörrar man kan smälla i ansiktet på människor och fortfarande kalla sig för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Långsiktigt leder portning inte till en tryggare tillvaro – varken på biblioteken eller i resten av samhället. Det är dessutom något djupt ovärdigt med hela idén om att vi i ett upplyst samhälle ska spela whack-a-mole med utsatta i stället för att stötta och hjälpa dem till en mindre problematisk tillvaro – för dem och alla andra. Neuding har bara en hammare och tror följaktligen att allt är en spik, men det finns fler och bättre verktyg i verktygslådan. Låt oss använda dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.