Debatt
Miljöpartiet
12 juni 2015 kl 11:24

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Berättelsen om Sverige är MP:s verkliga utmaning

Miljöpartiet behöver ta ett större ansvar för att regeringen blir hela Sveriges regering, och återigen bli en grön kraft i mitten av politiken som hittar tillbaka till sitt liberala ursprung. Partiet måste formulera en berättelse om Sverige som ingjuter framtidstro där grundelementet är ”arbetande och företagsamma människor”.

Det här är en opinionstext

Den 12-14 juni hålls Miljöpartiets kongress i Örebro. Det är ett kritiserat, men samtidigt på många sätt starkare parti, som nu i praktiken får en möjlighet att genomföra sina idéer och förslag. Resan mot att bli ett regeringsbärande parti har varit allt annat än spikrak och särskilt språkröret Åsa Romson har nagelfarits och kritiserats. Men trots tuff granskning ligger väljarstödet stabilt kvar kring riksdagsvalets nivå och antalet medlemmar är fler än någonsin.

Jag skrev i artikeln ”Så här kommer MP agera i regeringen” (Dagens Samhälle 19/9 2014) att få miljöpartister hade förberett sig på att partiet skulle bli en del av en minoritetsregering med så pass begränsat handlingsutrymme. Därefter kom decemberöverenskommelsen som innebar att allianspartierna, för att slippa samarbeta med regeringen, medverkade till att ge Vänsterpartiet en unik maktställning i svensk politik. Denna minst sagt skakiga väg mot makten har gjort miljöpartisterna ödmjuka inför minoritetsregerandets villkor.

Ändå finns det orosmoln. Två av dem är att ordförandena i trafikutskottet och i EU-nämnden – två av Miljöpartiets tyngsta positioner i riksdagen – ibland väljer att gå i opposition mot regeringens uppfattningar offentligt. Detta skadar såväl regeringens trovärdighet som väljarnas uppfattning om regeringsdugligheten. Miljöpartister som har anförtrotts tunga riksdagsposter behöver agera betydligt mer professionellt och bidra till arbetet utan att försöka plocka personliga poäng på att skjuta på sin egen regering.

En ljuspunkt värd att nämna är att Birger Schlaugs återkommande attacker på MP-partiledningen och regeringen numera passerar relativt obemärkta. Det betyder inte att politiska konflikter saknas. Vad regeringen ska göra med Vattenfalls kolbrytning i Tyskland är en levande politisk diskussion, men dagens miljöpartister är inte rädda för makt och ansvar.

Fem utmaningar är särskilt viktiga för Miljöpartiet att hantera nu:

1. I stället för vänsterkantring – ett grönt parti i mitten. Miljöpartiet har en historia av att värna valfrihet, företagande och en mångfald av aktörer. Den enskilda medborgaren har varit utgångspunkten i politiken. Nu bidrar partiet till att skapa stor osäkerhet för tusentals vård- och omsorgsföretag som till stor del drivs av kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Inom arbetsmarknadspolitiken sätts få gröna avtryck.

Miljöpartiet behöver hitta tillbaka till sitt liberala ursprung med sänkta skatter på arbete som växlas mot höjda miljöskatter, samt förändringar som gynnar utvecklingen av en kunskapsintensiv tjänstesektor, till exempel en förändrad skatt på personaloptioner.

2. Relationen till näringslivet. Miljöpartiet är sprunget ur olika sociala rörelser och den typiska miljöpartisten har en bakgrund i frivilligorganisationer. Partiet behöver på ett bättre sätt förstå vad som driver olika delar av ekonomin och näringslivet. Miljöpartiets ministrar, oavsett om det handlar om kultur, bostäder, miljö eller finansiella tjänster, behöver hitta en agenda som är bredare än det egna politiska projektet.

Inriktningen måste vara att få näringslivet att bejaka en grön omställning, i stället för att uppleva den som ett hot. Ska man införa skatt på flyget, så ge då rabatt på landningsavgifter för flygbolag som satsar på förnybara bränslen. Ska man införa en skatt för tunga transporter så utforma den så att de som kör med förnybara bränslen gynnas. Ska man höja skatt på koldioxid, se då till att det finns alternativ genom att skapa gröna motorvägar i Sverige där man garanterat kan tanka eller ladda förnybart.

3. Förmågan att samarbeta i riksdagen. Det har hittills varit mycket fokus på att allianspartierna inte vill ha överenskommelser. Men även Miljöpartiet behöver bjuda till. Om Björklund och Fridolin kan hitta en överenskommelse om betyg, borde det gå att göra fler överenskommelser. Här kan man börja i frågor där en samsyn redan finns. Pensionsgruppen, försvarsuppgörelsen och energikommissionen är några viktiga plattformar. Gör allianspartierna delaktiga genom att bjuda in dem till en tidig beredning i regeringens arbete inom ett antal prioriterade områden.

4. Ett starkt ledarskap. Miljöpartiets språkrörsmodell slår fast att partiet ska ha två jämställda företrädare, men som vice statsminister har Åsa Romson ett särskilt ansvar för att representera hela Sveriges regering. Före riksdagsvalet drev framförallt borgerliga debattörer tesen att Miljöpartiet och miljöpartister inte granskas och att det berodde på att många journalister i själva verket sympatiserade med partiet. Alldeles feltänkt, skulle det visa sig.

Ingen minister eller oppositionsledare har granskats hårdare än Åsa Romson. Kritiken i KU och jämförelsen av flyktingkatastrofen i medelhavet med Auschwitz har kostat på förtroendet. Men inför den senaste partiledardebatten i riksdagen var det en mer förberedd och statsmannamässig vice statsminister Åsa Romson som talade, bland annat med budskapet till Vänsterpartiet att ”försvaret måste få öva med andra länder”.

5. En berättelse om Sverige. Regeringen behöver en berättelse som ingjuter framtidstro och visar vad den vill få folkets aktiva stöd för att genomföra. Denna berättelse behöver vara bred och omfamna betydligt fler än dem som röstar på Miljöpartiet och Socialdemokraterna i dag.

Dess grundelement behöver vara ”arbetande och företagsamma människor” (för att neutralisera Moderaternas arbetslinje), ”ta bort hinder för integration som gör att flyktingar och nyanlända kan lyckas i sin strävan att både förverkliga sin dröm om ett bättre liv och bidra till vårt samhälle” (invandring som en tillgång i kontrast mot SD-bilden), samt en kunskapslinje som svarar upp mot de villkor som en alltmer digitaliserad och automatiserad tjänstekonomi ställer.

Och därtill – inte minst – behövs en beskrivning av de värderingar som håller ihop oss som bor i Sverige (det inkluderande nationella projektet). En berättelse om ett bättre land där alla kan lyckas, göra klassresor, driva företag, få ett arbete och förverkliga drömmar oavsett bakgrund. Miljöpartiet behöver ta ett större ansvar för att regeringen blir hela Sveriges regering.

Berättelsen om Sverige måste bäras fram av en Åsa Romson och en Stefan Löfven som är samspelta. Med gemensamma mål kan deras olikheter och skilda erfarenheter, drömmar och idéer bli till en styrka.

Det är i utvecklingen av detta gemensamma projekt för Sverige som Miljöpartiets – Romsons och Fridolins – politiska ledarskap kommer att prövas på allvar. Men vägen dit för Miljöpartiet behöver föregås av politisk omprövning när det gäller näringspolitiken och en tydlig positionering som ett grönt mittenparti som kan locka väljare över blockgränsen.

Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet hitta varandra i ett gemensamt politiskt projekt som bär ända fram till valet 2018? Det vet vi mycket sannolikt redan i mitten av mandatperioden.

Fotnot: Skribenten är tidigare stabschef för Miljöpartiets språkrör i riksdagen och politisk sakkunnig på finansdepartementet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.