Behovet av dödshjälp har aldrig varit mindre

P.C. Jersild svarar på en artikel i vilken jag varnar för legaliseringen av aktiv dödshjälp. Jag tackar honom för det sakliga och respektfulla sättet på vilket han argumenterar. Jag håller med om att eutanasi – där läkaren utför själva livstermineringen – medför större risker för oönskade utvecklingar. Trots att siffrorna stiger i Oregon, där patienten utför livstermineringen själv, är de fortfarande låga jämfört med länder som Belgien, Nederländerna och Kanada.

Ändå kan även Oregonmodellen på längre sikt medföra oönskade konsekvenser. Att patienten själv utför handlingen innebär att denna form av dödshjälp är otillgänglig för en stor del av patienterna, på grund av att de som är mest terminala (såsom cancer- eller ALS-patienter), är för svaga att svälja eller inte kan hålla inne det dödliga giftet. I Oregonmodellen måste patienter så att säga antingen avsluta sina liv kvart i tolv i stället för fem i tolv, eller avstå från dödshjälp helt och hållet. Detta anses av många som diskriminering och att svika terminalt sjuka och har lett till ökande krav i Oregon om att göra dödshjälp möjlig även för den sjukaste gruppen.

Vad som händer när den vägen en gång har öppnats, vet vi från Nederländerna, Belgien och Kanada. Dessutom utvecklas även Oregonmodellen ständigt. Förutom de stigande siffrorna är det ett faktum att betänketiden nyligen har reducerats. Oregonmodellen är visserligen bättre än eutanasimodellen, men kommer att medföra jämförbara konsekvenser, även om de dröjer längre.

Jersild påpekar att palliativmedicinen har nått långt, men att den ändå inte kan garantera en värdig död för alla. Jag vill vända på resonemanget: av alla tider i historien och av alla länder i världen har väl Sverige år 2020 det allra minsta behovet av att legalisera dödandet av patienter. Ja, det finns exempel där palliativmedicinen inte lyckas hålla patienten fri från allvarligt lidande. Jag vill i sådana fall förespråka (om patienten så vill!) ett generöst användande av morfin, sedativa, och andra palliativa läkemedel, även om dessa skulle kunna påskynda döendet. Detta är dock inte dödshjälp, och ska inte förbjudas, vare sig i etik eller lag.

Men jag fruktar att Jersild har en annan definition av lidande. ”Outhärdligt” blir, som vi sett i Nederländerna, i stigande mått definierat i termer av ensamhet, samt förlust av kontroll och mening. En värdig död blir alltmer en kontrollerad död. Här talar vi dock inte längre om ett medicinskt problem som ska lösas med medicinska medel, utan om en samhällelig och kulturell oförmåga att acceptera beroende, tragedi och död.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.