Det är positivt att regeringen föreslår en lagändring för att säkerställa rätten till personlig assistans för hjälp med andning. Det är också positivt att regeringen bereder ett lagförslag som hanterar frågan om hjälp med sondmatning. Samtidigt är det nu viktigt att inte låta dessa positiva nyheter skymma sikten för den övergripande frågan hur vi ska värna den personliga assistansen.
I dag väljer den absoluta majoriteten av assistansberättigade en icke-offentlig assistent. Ersättningen till dessa sker genom en av regeringen fastställd schablonkostnad, i dagsläget knappt 300 kronor per timme. Summan räknas upp, men uppräkningen har sedan 2014 varje år varit lägre än de kollektivavtalade löneökningarna. Därmed har marginalerna sjunkit årligen.
I en personalintensiv bransch med små möjligheter till effektivisering innebär detta att man måste spara på annat än rena lönekostnader. Det kan innebära mindre av arbetsledning och kompetensutveckling, vilket över tid drabbar såväl medarbetare som assistansberättigade. Det riskerar också leda till kompetensförsörjningsproblem, när yrket personlig assistent blir mindre attraktivt.
Personlig assistans är en fråga om rätt att få hjälp med grundläggande vardagliga behov, som de flesta i vårt samhälle ser som självklara. Att stiga upp på morgonen, duscha, åka till jobbet eller skolan, vara en del av ett socialt sammanhang.
Genom den personliga assistansen får alla i vårt samhälle möjlighet att göra det de flesta av oss inte ens reflekterar över i vardagen. Men det ställer också mycket höga krav på förtroende mellan assistansberättigade och utförare. Trygghet, kontinuitet och integritet är avgörande för relationen och därmed den upplevda friheten i vardagslivet.
Därför måste arbetsgivare inom assistansen över tid kunna utveckla och erbjuda attraktiva tjänster för sina medarbetare. Arbetsledning och kompetensutveckling är nödvändiga byggstenar för att kunna erbjuda goda arbetsvillkor.
Det behövs därför en översyn av hur schablonersättningen fastställs, så att vi får en långsiktigt hållbar ersättningsmodell. Knappt 300 kronor i timmen ska räcka till löner, arbetsgivaravgifter, kompetensutveckling, arbetsledning och övriga övergripande kostnader för att bedriva verksamhet.
Kollektivavtalsenlig löne- och lönebikostnad för en personlig assistent var 2018 257 kronor per timme. Resterande cirka 40 kronor per timme ska därmed täcka bland annat administration, arbetsledning, utbildning och kompetensutveckling, arbetsmiljöinsatser (allt från friskvård och kaffe till personalfester) och omkostnader för assistenten i samband med gemensamma aktiviteter utanför bostaden. Om schablonersättningen inte ses över kommer det för varje år bli svårare att erbjuda kvalitativ assistans för brukarna och ett attraktivt arbete för personliga assistenter.
Det är därför angeläget att nu gå vidare och se på hela finansieringen av personlig assistans, så att vi får en långsiktighet och en hållbarhet för såväl medarbetare som assistansberättigade.
Från regeringens sida krävs transparens i hur man ser på schablonersättningen och vad den ska räcka till. Vilka jämförelsetal i vilka branscher utgår man exempelvis ifrån vad gäller arbetsledning och utbildning?
Kan det rentav vara så att det finns en felaktig förväntansbild kring vad den assistansberättigade själv ska hantera med assistenten, och en uppfattning att det därför inte finns samma behov av arbetsledning och HR-stöd som i andra branscher? Eller är det så att personlig assistens uppfattas som något man arbetar med under en kortare tid i livet, ett genomgångsyrke med små krav på fortbildning och personlig utveckling?
Frågan om rätt till assistans för andning och sondmatning är oerhört viktig, men om vi vill rädda den personliga assistansen krävs ett bredare grepp. Regeringen måste tydliggöra spelreglerna och redovisa siffrorna. För varje år blir glappet mellan löneökning och schablonersättning allt större.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
