Debatt
Sjukvård
3 december 2016 kl 08:48

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Barnmorskor måste sätta kvinnans behov främst

Tanken att vårdspecialiteter inom svensk sjukvård skulle anpassas efter religiösa extremisters önskemål och inte efter patienternas behov är absurd. Ett exempel på detta är det förslag om abortsköterskor som Anna Ekelund Nachman slår ett slag för i sin krönika.

Det här är en opinionstext

Malin Lernfelt
liberal debattör, fd ledarskribent

Replik. Anna Ekelund Nachman tar med sitt förslag om abortsköterskor den samvetsfrihet som anti-abortrörelsen använder som juridiskt och moraliskt slagträ ytterligare ett steg. Hennes huvudargument är att man genom att särskilja barnmorskeyrket från abortvården skulle kunna minska barnmorskebristen. Att ovilja att delta vid avbrytande av havandeskap ligger bakom den allvarliga situation vi ser på landets kvinnokliniker finns det överhuvudtaget inget stöd för.

Flykten från BB beror enligt alla med insikt i sjukvårdens problem på orimliga arbetsförhållanden i kombination med allt för låga löner i förhållande till ansvar och kompetens. En situation som knappast skulle bli bättre om en del av personalstyrkan tilläts vägra att utföra vissa arbetsuppgifter. Bristen på specialistsjuksköterskor beror även på att sjuksköterskor under lång tid, till skillnad från läkare, var tvungna att ta tjänstledigt och studielån för att vidareutbilda sig. Detta är dock tack och lov på väg att förändras. 

Att den som utbildar sig till barnmorska har förståelse och respekt för att kvinnors reproduktiva hälsa är komplex och att alla delar – från IVF till graviditet, förlossning, abort, missfall, preventivmedelsrådgivning och så vidare - hänger ihop är grundläggande. Värdet i att barnmorskor i dag ofta växlar mellan att arbeta inom mödravården, på förlossningen och inom andra delar av kvinnosjukvården kan inte heller överskattas. Det leder till helhetstänk vilket är en trygghet för de kvinnor som söker vård och skapar en medvetenhet om att steget mellan lycka och olycka, liv och död är kort. 

En konstaterad graviditet är ofta livsomvälvande och omgärdad av en rad känslor. Det är inte alltid självklart vid det första besöket hos barnmorskan att veta vilken väg man skall ta. Behålla eller inte? I Ekelund Nachmans värld skulle de kvinnor som kommer till mödravården med tvivel i maggropen riskera att mötas av personer som fördömer det ena av de två val som står till buds. Barnmorskor som i första hand ser till sina egna privata preferenser och inte till den vårdsökande kvinnans behov av råd och stöd. 

Även den som drabbas av ofullständigt missfall och tvingas söka hjälp skulle, om ovan nämnda uppdelning gjordes, hänvisas till särskilda abortsköterskor. Och rimligtvis får man utgå ifrån att vi, i den kvinnosjukvård där antiabortrörelsens fanbärande barnmorskor sätter agendan, kommer att tvingas inrätta särskilda förlossningskliniker bemannade av abortsköterskor för de kvinnor som på grund av fosterskador med sorg i hjärtat tvingas avbryta en graviditet i sent skede. De signaler ett sådant system skulle sända till hela vårt samhälle, är otvetydigt att en kvinnas val att avbryta en graviditet är så förfärligt att vanliga barnmorskor inte vill ta i det. Mer misogynt och skuldbeläggande kan det knappast bli. Det skulle heller inte dröja länge innan Ja till livet, och liknande organisationer, med full kraft började kasta invektiv som änglamakerskor mot abortsköterskorna med full kraft.

Anna Ekelund Nachman menar att om hon behövde göra abort skulle hon känna sig tryggare om hon kunde vända sig till en abortsköterska istället för någon som ”gör våld på sig själv och innerst inne inte vill hjälpa”. Men det är inget tvång att bli barnmorska. Känner man att man inte klarar av alla de moment som ingår i yrket bör man välja ett annat jobb. Alla gravida kvinnor som söker sig till kvinnosjukvården måste kunna känna sig trygga i att de får den vård de efterfrågar och att de blir bemötta med respekt och empati. Det har de rätt till såväl enligt hälso- och sjukvårdslagen som enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Så bör det förbli. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 3 december 2016 kl 08:48
Uppdaterad: 3 december 2016 kl 08:51

Skribent

Malin Lernfelt
liberal debattör, fd ledarskribent