Barnfattigdom

Barnfattigdomen minskar men klyftorna ökar

En barndom är kort och varje år räknas, varje år en lång tid i en avgörande period i livet. Därför behöver fler initiativ tas för att minska barnfattigdomen. Resurserna ska användas där de gör störst verkan – i det förbyggande arbetet mot exkludering, skriver Rädda Barnens Lise Bergh och Ola Mattsson. 

Sedan 2002 har Rädda Barnen återkommande presenterat statistik kring barn som lever i ekonomisk utsatthet. Tidigare i veckan släppte vi den fjortonde rapporten i ordningen och kan konstatera att barnfattigdomen fortsätter att minska i Sverige. I rapporten skattas andelen till 9,3 procent för 2016, det är en minskning med 0,6 procentenheter jämfört med 2015 (offentlig statistik tar tid att framställa och har ungefär ett och ett halvt års eftersläpning).

Samtidigt är det djupt bekymmersamt att det fortfarande är så många som 186 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. Vi ser också att redan utsatta grupper marginaliserats ytterligare och att klyftorna ökar.

Rädda Barnen mäter barnfattigdom som ett absolut mått, det vill säga att befinna sig under en viss ekonomisk mininivå där det blir svårt för barnfamiljer att klara vanliga hushållsutgifter och jämför den över tid.

Att vara utrikesfödd eller att ha föräldrar som är det, innebär en av de största riskfaktorerna för att drabbas av socioekonomisk utsatthet. Den andra stora riskfaktorn är att leva med en ensamstående mamma. Kombinationen, att ha vara barn till en utrikes född ensamstående mamma ökar dramatiskt risken att leva i fattigdom – 42 procent av dessa barn lever i ekonomisk utsatthet. Det ska jämföras med siffran 1,4 procent för barn med sammanboende föräldrar födda i Sverige.

En av de viktigaste förklaringarna till barnfattigdom är föräldrarnas arbetslöshet. Personer som inte arbetar och som har stora svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden har också mycket låga inkomster. Försäkringskassan uppger att löneinkomsterna ökat mer än nivåerna i de olika ersättningssystemen.

I klartext betyder det att barnen drabbas hårt när föräldrarna inte har ett jobb att gå till. Minskningen av den disponibla inkomsten är störst bland ensamstående med flera barn. Rädda Barnen ser även att det är dessa barnfamiljer som har svårigheter att komma in på bostadsmarknaden.

Att oroa sig för att inte har råd med det nödvändigaste gör barn mer utsatta. Till denna utsatthet läggs skammen och marginaliseringen i att ha avsevärt mycket mindre pengar än nästan alla andra. Rädda Barnens anställda och medlemmar möter barn och ungdomar som beskriver att de känner sig osynliga. De ser inte att deras vardag avspeglas i vår gemensamma verklighetsbeskrivning.

Det är ett problem i sig att avståndet  ökar mellan de barn som aldrig eller sällan tänker på familjens ekonomi  och de barn som tänker mycket på och tar stort ansvar för att familjens pengar ska räcka till månadens slut. Den relativa fattigdomen har påverkan på samhället och vi behöver diskutera hur den utvecklas till exempelvis social oro, våld, och psykisk ohälsa.

Rädda Barnen är inte först med att säga vi vill se långsiktiga sociala investeringar för att alla barn ska ha en rimlig chans till en skälig levnadsnivå. Men vi ser att det är nu, när svensk ekonomi går bra, som det behöver göras. En barndom är kort och varje år räknas, varje år en lång tid i en avgörande period i livet. Därför behöver fler initiativ tas.

Resurserna ska användas där de gör störst verkan – i det förbyggande arbetet mot exkludering. En skola, förskola och en socialtjänst med rätt resurser och ett samhälle där professionella har realistiska möjligheter att använda sin kompetens att utföra sitt arbete på bästa sätt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.