Asylsökande unga Hela debatten

Barnens ålder går inte att avgöra genom röntgen

Röntgenmetoderna som används för att bestämma åldern på asylsökande barn är behäftade med mycket stora felmarginaler. Det vore därför olyckligt om migrationspolitiska hänsyn kom att övertrumfa vetenskapen när det gäller åldersbestämningar av asylsökande, skriver Anders Hjern, barnläkare och professor.

REPLIK. I en debattartikel i Dagens Samhälle den 6/8 upprepar riksdagsmannen Staffan Danielsson (C) de missuppfattningar om medicinsk åldersbedömning som han tidigare torgfört i andra sammanhang. 

I svensk flyktingmottagning går det en skiljelinje vid 18 år. Under 18 år är man ett barn och har särskilda rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Asylsökande barn utan vårdnadshavare erbjuds en snabbare juridisk hantering än vuxna och, inte minst, ett vuxenstöd i gruppboende eller familjehem, en god man och skolgång. Många ensamkommande ungdomar som söker asyl i Sverige i dag kommer från länder som Afghanistan och Somalia där det under långa perioder har varit svårt eller omöjligt att registrera födslar. 

De har följaktligen svårt att styrka sin ålder med dokument. Migrationsverket ställs därför ofta inför en mycket svår uppgift när de ska bedöma om asylsökande som uppger sig vara barn faktiskt är det. 

Migrationsmyndigheter i flera europeiska länder väljer att blunda för den människa som de möter och tittar i stället på röntgenbilder i sin bedömning av ålder. Dessvärre visar vetenskapen att dessa röntgenmetoder är behäftade med mycket stora felmarginaler. 

Det handlar huvudsakligen om röntgen av visdomständer och skelettetmognad i handleden. Alla som själva har varit tonåring vet att skillnaden i fysisk mognad under tonåren och åldern då visdomständerna visar sig varierar stort mellan olika individer. Det är denna stora variation i utvecklingstakt mellan olika tonåringar som gör att dessa metoder inte är lämpliga för att avgöra om en person är under eller över 18 år. 

För en individ som vuxit upp i vårt svenska samhälle får man räkna med en felmarginal på 2-3 år uppåt och nedåt för handledsröntgen och 3-4 år åt vardera hållet för visdomständer. För en flykting som har sitt ursprung i ett samhälle med helt andra levnadsförhållanden och en annan gen-pool är felmarginalerna troligen ännu större.

Att systematiskt bekräfta ensamkommande ungdomars uppgivna ålder med röntgen skulle därför medföra att en betydande andel av de barn som har en ålder i intervallet 15-17 år skulle bli bedömda som vuxna. Troligen snarare fler än färre än en på fem. 

Varför väljer då myndigheterna i till exempel Norge och Danmark att ignorera den vetenskapliga kunskap som finns när det gäller dessa röntgenundersökningar? Det är uppenbart att syftet med detta är migrationspolitiskt, en ”signalpolitik”, med budskapet ”välj ett annat land”.  Detta missbruk av medicinska metoder för migrationspolitiska syften har mött ett betydande motstånd bland läkare runtom i Europa. Särskilt starkt har motståndet varit bland barnläkare, inte i minst i Storbritannien.

Där har denna barnläkarkritik fått konsekvensen att röntgenundersökningarna har utgått ur åldersbedömningen och ersatts av en psykososocial bedömning av den asylsökandes behov av skydd och omsorg.

I Tyskland förs en het diskussion där läkare som genomför röntgenundersökningar av asylsökande i detta syfte starkt kritiseras av sina kollegor utifrån läkaretiken, och därför har användningen av dessa röntgenmetoder minskat där under de senaste åren.

Sveriges röst i denna europeiska diskussion väger tungt. Det vore därför en olycka för ensamkommande barn i hela Europa om de migrationspolitiska hänsynen kom att övertrumfa vetenskapen när det gäller åldersbedömningar av asylsökande också i vårt land.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.