Debatt
Banker
28 april 2019 kl 05:00

"Bankkontoret läggs ner, men servicen blir bättre"

Först ville inte Nordea vara tillsamman med kommunen, men nu ville man det och var sur över att man så att säga inte hade lokal lokalt. Konstigt, skriver professor Peter Waara i sagan om hur Nordea lämnade Haparanda.

Det här är en opinionstext

"Jag är inte bitter", sa kommunalrådet tyst för sig själv en dag i april för några år sedan. Snarare var han förvånad över storbanken Nordeas agerande visavi kunderna. I detta fall en liten kommun i det nordöstrahörnet av vårt avlånga land. Nordea stängde sitt kontor i kommunen.

Representanter från länets huvudkontor ringde upp kommunalrådet och meddelade att "Bankkontoret läggs ner, men servicen kommer att bli bättre". Kommunalrådet undrade: "På vilket sätt då?". Representanten hänvisade högre upp i hierarkin och kommunalrådet fick telefonnumret till en bankdirektör som hette Jens. Även Jens meddelade att "servicen kommer att bli bättre!" Kommunalrådet fick inte ihop det och frågade: "Hur kan det bli bättre när det blir sämre?".

Jens svarade att han minsann förstod kommunalrådet (Jens hade själv erfarenhet från kommunpolitiken), och försäkrade att det skulle bli bättre. Han nämnde något om "signalvärdets betydelse" (vad det nu innebar), vilket kommunalrådet instämde i. Kommunalrådet ställde den självklara frågan: Kommer det att bli bättre för min 92 åriga pappa, som vill se att pengarna handhas av rekorderlig personal?".

Rekorderlig är ju, som bekant, ett signalvärde av rang i bankvärlden. Jens påpekade att man numera kunde sköta allt genom Internetbanken. Och att den seniora fadern minsann skulle kunna konstatera att bankens hemsida var prydlig och fin och att man tydligt kunde se att pengarna finns på kontot. Nåja, men utan internetbank, kunde inte den äldre pappan se sitt konto…

Kommunen sa upp sitt avtal med Nordea. Banken ville ju inte ha med kommunen att göra då man stängde ner sin verksamhet i kommunen. Istället hänvisades kunderna till en annan kommun och till och med, till ett annat land.

I sedvanlig och av lag föreskriven upphandlingsanda formulerades ett underlag för en ny upphandling av banktjänster. I detta skede fick kommunalrådet lära sig att kommunen inte kunde ta hänsyn till kommunmedborgarnas intresse, till exempel att det rimligtvis borde finnas ett lokalt kontor med öppettider anpassade efter 92-åriga gubbars och gummors vanor. Däremot kunde man önska att det ska finnas personal närvarande på banken för att ombesörja kommunens ekonomi och att det i sin tur inte hindrar en bank från att ha ett fungerande lokalkontor som servar 92-åriga gubbar och gummor.

Nordea avvecklade verksamheten i kommunen. Upphandlingsprocessen igångsattes och snabbt blev kommunen varse om att Nordea ämnade överklaga kommunens upphandling om man vidhöll sitt önskemål om lokal närvaro.

Och så skedde det. En dag damp det in en begäran från Nordea att förvaltningsrätten med omedelbar verkan skulle stoppa kommunens upphandling av banktjänster. Särskilt intressant i deras inlaga var att kommunens önskemål om lokal närvaro var otillbörlig och skulle kosta Nordea enorma summor att (ny)öppna ett kontor i kommunen.

I inlagan till förvaltningsrätten framgår att:

Om man dessutom tar hänsyn till eventuella etableringskostnaderna (sic!) som skulle belasta en anbudsgivare som inte redan är verksam på orten torde Kommunens utvärderingsmodell medföra en direkt konkurrensbegränsande och utestängande effekt då anbudsgivare som inte redan är verksamma på orten saknar möjlighet att avge ett konkurrenskraftigt anbud.

Kommunalrådet tänkte: "Men, ni stängde ju självmant kontoret för två månader sedan, hur kan det då vara synd om er, har ni ångrat ert tilltag?". Först ville inte Nordea vara tillsamman med kommunen, men nu ville man det och var sur över att man så att säga inte hade lokal lokalt. Konstigt.

Ärendet avgjordes av förvaltningsrätten till förmån för storbanken. Upphandlingen måste göras om. Då sa kommunalrådet tyst för sig själv när han knöt näven i den konkurrensneutrala fickan: "jag är inte bitter!"

Nåväl, som laglydig kommun följde kommunen förvaltningsdomstolen utslag. Upphandlingen gjordes om. I den andra rundan visade det sig att Nordea hade lämnat ett orent anbud som dessutom hade högre totalkostnad än konkurrenten. ”Rött kort direkt”, konstaterade kommunens ekonomichef. Följaktligen vann konkurrenten. Trodde kommunen.

Ärendet överklagades igen och utfallet blev ännu en gång: gör om och gör rätt! Nu var goda råd dyra. Tjänstemännen slet sitt hår, lagtexter luslästes och jurister tillkallades. Kommunalrådet frågade själv ett statsråd: hur ska vi göra? Och svaret som gavs var att ”vi uppskattar modiga kommunalråd som låter ärendet prövas”. Jaha, tänkte kommunalrådet, så var vi ensamma igen trots den statliga ambitionen att hela landet ska leva, inte bara bankorterna.

Men, snart skulle den upphandlingskorrekta polletten trilla ner. Och det som en funktion av just upphandlingsreglerna. Kommunalrådet, ekonomichefen och den lokalt upphandlingsansvariga prövade konststycket att göra en direktupphandling.

Villkoret för direktupphandling är att kostnaderna skulle understiga 586 907 kronor per år (den så kallade direktupphandlingsgränsen 2018) och att kontraktstiden inte var längre än tre år. Sålunda formulerades ett underlag utifrån dessa nya premisser och ett antal bankaktörer tillfrågades. Kommunen fick en stark offert från en bank som råkade ha lokal närvaro på orten. Och den banken kom slutligen att kontrakteras för kommunens bankaffärer.

Nordea la ner sitt kontor i Haparanda kommun och avbröt sin process mot kommunen. Det numera avgångna kommunalrådet log när har tog upp handen ur den konkurrensneutrala fickan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.