I Migrationsverkets mottagningssystem finns över 180 000 asylsökare. Bara under 2015 sökte mer än 163 000 människor asyl i Sverige. Ett antal som överstiger befolkningsmängden i Sveriges fjärde största stad, Uppsala.
Enligt beräkningar från Boverket behövs 461 000 nya bostäder fram till 2020 för att motverka omfattande bostadsbrist i Sverige. Det skulle kräva en tredubbling av nuvarande byggtakt. Allt fler asylsökare saknar boende eller spenderar längre perioder i undermåliga lokaler.
Handläggningstiderna för asylansökningar har samtidigt fördubblats under 2015. Titt som tätt inkommer rapporter om eskalerande ordningsproblem och grova våldsbrott på svenska asylboenden. I 86 av Sveriges kommuner har socialtjänsten anmälts för brister i mottagningen av ensamkommande minderåriga.
Sveriges offentliga system tycks befinna sig i ett slags tillstånd av överbelastning. Där efterfrågan på bostäder, offentlig service och arbetstillfällen kraftigt överstiger utbudet. För att kunna upprätthålla samhällsstabiliteten så måste Sverige ha en reglerad invandring. Något som vi i praktiken inte har i dagsläget.
Tiotusentals asylsökare uppehåller sig illegalt i Sverige, trots att de saknar skyddsskäl och ska avvisas. Ålderstester genomförs inte på ensamkommande minderåriga för att säkerställa att de är just minderåriga och asylsökare tar sig till Sverige via säkra länder utan att registrera sig i första landet de ankommer till, i strid med Dublinförordningen.
Den senaste tidens migrationsöverenskommelser utgör mindre steg i riktning mot en reglerad migrationspolitik men mycket arbete kvarstår. Inrikesminister Anders Ygemans besked om att 80 000 asylsökare kan komma att utvisas ur Sverige pekar på att man även i regeringen tycks vara medveten om detta.
Samtidigt är diskrepansen stor mellan ord och handling. EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmerman har hävdat att uppemot 60 procent av de flyktingar som ankommit till EU är ekonomiska flyktingar och därför saknar asylskäl.
Hur förhållandena ser ut i Sverige är osäkert men om siffrorna är liknande de i övriga EU så rör det sig snarare om 90-100 000 som saknar skyddsskäl.
För att ställa de siffrorna i proportion har Sverige genomfört ungefär 3 000 avvisningar per år under senare år. Det är med andra ord ingen underdrift när Anders Ygeman beskriver situationen som ”en stor utmaning”.
För att bevara trovärdigheten för det svenska rättssamhället så måste regler och lagar efterlevas. En avslagen asylansökan måste resultera i att man lämnar landet.
Regeringen planerar nu åtgärder för att effektivisera återvändandet. Frågan är dock i vilken utsträckning som ökade resurser till gränspolisen, återvändarbidrag och insatser mot svartjobb räcker.
Regeringen bör därför införa ett nationellt program för återvandring. Återvändaravtal måste upprättas med alla asylsökandes hemländer, där implementerandet av avtalen utgör ett villkor för att motta svenskt bistånd. Preskriptionstiden för att ompröva en asylansökan bör förlängas.
Eftersom EU:s omfördelningssystem för flyktingar inte fungerar bör Sverige även neka inträde för asylsökande från andra EU-länder tills att systemet efterlevs och Dublinförordningen återupprättats.
Ansvaret för den havererade migrationspolitiken faller tungt, både på Fredrik Reinfeldts regering och på den nuvarande. Ett misslyckande som har sin grund i att man helt saknat framförhållning. Det är ett misstag som vi inte har råd att upprepa.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
