Många har uppmärksammat wallraff-reportaget på Breakit om hur det är att arbeta som cykelbud åt matleveransföretag som Foodora och Uber Eats. Det viktiga reportaget visar att den genomsnittliga timlönen kan vara så låg som 39 kronor i timmen. En lön som ligger under de svenska kollektivavtalens lägstalöner och som det inte går att försörja sig på i Stockholmsregionen. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har fördömt detta och sagt att hon kommer att agera. Denna typ av jobb står dock för något nytt och det är inte troligt att politiska beslut alltid är det klokaste.
Inom det som ibland kallas för ”plattformsekonomin” tar egenanställda olika uppdrag ”gigs” där de går in och ut hos olika uppdragsgivare. Debatten har ofta fokuserat på programmerare och andra som haft lätt att få uppdrag och där ersättningen varit hög. Genom olika digitala plattformar lägger företag ut olika uppdrag som de som vill kan signa upp sig för.
För många uppdrag är dock villkoren mycket dåliga. En studie i the Guardian från 2014 visar att den genomsnittliga timlönen hos Amazon Mechanical Turks, en stor digital plattform där olika uppdragsgivare och uppdragstagare möts, låg kring 2 dollar i timmen. Där gäller vare sig kollektivavtal eller statligt beslutade minimilöner.
För många människor innebär det en frihet att jobba med ”gigs”. De väljer var, när och hur de vill arbeta. Men det innebär också osäkra villkor och ett svagt socialt skyddsnät för den enskilde, då arbetsmarknadens regelverk inte hängt med de förändrade förutsättningarna. För vissa kan det dessutom handla om en ofrivillig situation där man utför arbete som lika väl hade kunnat utföras i form av en anställning.
Det är vare sig möjligt eller önskvärt att förbjuda denna typ av företag. Tvärtom finns det stora fördelar både för näringslivet, anställda och samhället i stort. Stockholmsregionen och Sverige har blivit mer dynamiskt just för att vi har många innovativa start up-företag som ofta jobbar med den här affärsmodellen. Däremot behövs det spelregler för den nya ekonomin som säkerställer arbetstagarnas rättigheter gentemot arbetsgivarna.
Parterna – fack och arbetsgivare – behöver säkerställa att det finns fungerande kollektivavtal även för denna typ av företag och att enskildas rätt till schysta villkor säkerställs. Eftersom både affärsutvecklingen och de tekniska förutsättningarna förändras snabbt är det dessutom lämpligare att låta parterna hantera detta genom avtal i stället för genom en lagstiftning som riskerar att snabbt bli inaktuell.
Plattformsekonomins logik hör framtiden till men den är på många sätt redan här. Den kan utgöra ett hot men innebär framförallt stora möjligheter. Tydliga och schysta spelregler är inte ett hot mot dess framväxt utan en förutsättning för att den här typen av företag ska växa på ett hållbart sätt.
Människor vill ha friheten och flexibilitet men inte avstå från grundläggande trygghet, vilket ofta är en förutsättning för att kunna skaffa en bostad. Det är inte hållbart i längden för företag att endast kunna rekrytera de som inte har något annat val, de behöver vara attraktiva för att kunna växa.
Plattformsföretagen innebär även en utmaning för offentlig verksamhet, inte minst som vi nu får en lagstiftning på plats om krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling. I framtiden kommer förmodligen företag som Uber konkurrera om färdtjänst och matleveransföretagen om hemtjänstverksamhet. Är företagen mogna för det och är kommuner och landsting förberedda?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
