"Alla som kan arbeta ska arbeta", säger nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) i Aftonbladet. Hon låter som många ministrar före henne, oavsett färg. Arbetslinjen präglar våra liv. Pensionsåldern ska höjas, effektiviseringar pågår ständigt i arbetslivet.
Men, nu är gränsen nådd. Det behövs en folkrörelse för att sätta stopp för den ökade effektiviseringen av allt från jobb till fritid i vårt samhälle. En rörelse som sätter livskvaliteten i centrum i stället snabbhet och effektivisering.
Men hur gör vi det? Hittills har det varit en fråga för var och en av oss att hoppa av ekorrhjulet så gott vi kan.
Nyligen presenterades en undersökning av undersökningsföretaget Inizio som visade att 42 procent, eller två miljoner, av 4,8 miljoner yrkesarbetande i Sverige vill ta det lite lugnare. En annan undersökning i Västra Götaland pekar mot att siffran är ännu högre. Detaljerna redovisas i boken ”Ta det lite lugnare - och må mycket bättre”, där vi också analyserar resultatet och diskuterar lösningar.
Du möter oss som springer i ekorrhjulet dagligen. Du kan se oss ta ett jobbsamtal i mobilen samtidigt som vi kryssar med barnvagnen genom mataffären. Du kanske rent av känner igen dig själv. Digitaliseringen av samhället har gjort att vi kan mäta och optimera och effektivisera vårt arbete som aldrig förr. Men är det säkert att vi alltid ska mäta våra prestationer bara för att vi kan mäta?
Det finns ju så många värden i livet och i arbetslivet som är svåra att räkna på i ett Excel-ark. Mellanmänskliga möten mellan vårdpersonal och patient till exempel.
I dag finns ingen stark motkraft som säger stopp. Det är upp till den enskilde individen att sätta gränser för var och när vi ska arbeta. Det blir allt svårare i en gränslös 24/7-kultur där vi utrustas med mobiltelefoner för att vara nåbara dygnet runt.
Det krävs mod att stå upp mot chefen och säga att man inte tar jobbsamtal efter klockan 17. Och det krävs modiga mellanchefer för att våga värna personalen mot en ledning som ständigt vill ha mer.
För att det ska ske något på allvar krävs att politiker och näringsliv ser att detta är en av vår tids stora frågor. Vi lever ju i en tid när förutsättningarna radikalt förändras i övergången från industrialism till digitalt samhälle.
Men samtidigt som ekorrhjulet snurrar allt snabbare kan ett trendbrott vara i sikte. Kanske blir mätandet av produktion per tidsenhet bara en historisk parentes när vi går in i den digitala eran med robotisering och artificiell intelligens. Det handlar om att ta tillvara den historiska möjligheten till ett lugnare liv. Men det kräver att vi inte tror att vi är datorer, har eller bör ha samma förmågor som datorer. Utan att vi får utrymme att utveckla just det mänskliga omdömet.
Ett intressant exempel är Nya Zealand som under året skrotat BNP och infört helt andra och mer sofistikerade mått på landets utveckling. I landets ”Living Standards Framework” mäts bland annat människors upplevelse av sociala relationer, boende, säkerhet, kunskap, miljö och medborgarengagemang. Dessa frågor tillmäts lika stor betydelse som ekonomisk standard.
I början av oktober hålls en stor konferens i Paris med ministrar från hela världen. Syftet är att gå bortom BNP och sätta människors välmående i centrum. Både Sveriges och Nya Zealands finansministrar deltar.
Oavsett vilken väg vi väljer krävs ett modernt tänkesätt som står upp mot de omättliga krafter som går i gamla hjulspår.
Det behövs en rörelse som ser värdet i långsamhet. En rörelse som inser att förmågan att stanna upp och tveka och reflektera skiljer ut oss människor från datorerna. Eller för att tala med Albert Einstein: ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
