Att stänga dörren för nödställda är fel

Vi i socialdemokratiska studentförbundets migrationspolitiska nätverk känner stor oro över den utveckling vi ser i den svenska migrationspolitiken. De åtgärder som föreslås riskerar i praktiken hota asylrätten. En rättighet som återfinns både i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna såväl som i EU:s stadga om mänskliga rättigheter.

Det går inte att blunda för den mycket ansträngda situationen som myndigheter, kommuner och de som arbetar i offentlig sektor i dag ställs inför. Vi har länge påtalat att det behövs kraftfulla investeringar i välfärden och i bostäder, åtgärder som i dag blir akuta för att avlasta mottagningssystemet. När vi nu står i den här situationen måste vi dock fråga oss om vi verkligen vänt på varje sten. Om alla kommuner gjort den ansträngning som Södertälje eller Norberg gjort vore situationen annorlunda. Detta måste vara det självklara alternativet innan vi inskränker asylrätten. 

Det är djupt olyckligt att Sverige nu ansluter sig till den minimilagstiftning för asyl- och migration som många andra EU-länder redan anslutit sig till. Om fler EU-länder tar det humanitära och solidariska ansvar för flyktingar som Sverige, Tyskland och Österrike har gjort de senaste månaderna så hade EU kunnat leva upp till sina egna åtaganden och samtidigt hantera situationen på ett hållbart sätt.

På lång sikt måste också en förändring till på världssamfundsnivå. S-studenters migrationspolitiska nätverk har till exempel lagt förslag på ett reformerat kvotflyktingssystem som delar ansvaret för världens flyktingar. Rimligtvis har även länder som USA, Brasilien, och Kanada kapacitet att ta emot fler. 

Neddragningarna i svensk asyl- och migrationspolitik kommer inte leda till att fler länder höjer sina ambitioner. Som flera debattörer varnat riskerar regeringens beslut snarare att bidra till ett “race to the bottom”. De föreslagna ID-kontrollerna riskerar att alla legala vägar in i landet stängs och i praktiken sätter asylrätten ur spel. Det är beklagligt att vi verkar övergett regeringsförklaringens tal om att verka för fler lagliga vägar till Europa. 

Flera av regeringens förslag kommer dessutom få negativa konsekvenser för etableringen. Det gäller till exempel de tillfälliga uppehållstillstånden och inskränkningarna i anhöriginvandringen som ökar otryggheten. Har regeringen analyserat effekterna av att ensamkommande 16-åringar från Afghanistans uppehållstillstånd villkoras? Vill vi verkligen att unga människor hoppar av sina studier i förtid för att ta ett jobb så fort de blir 18 år i rädsla för deras uppehållstillstånd annars dras in? Är det så vi bygger Sverige starkt för framtiden?

Regeringen har lyckats skapa en bred politisk enighet kring att alla kommuner ska ta ansvar för flyktingmottagandet. Detta är bra då den ojämlika fördelningen bland kommunerna är ett av skälen till att situationen i dag är ansträngd. Det finns kommuner som har all möjlighet att dra sitt strå till stacken men som i dag duckar för att ta ett större ansvar för flyktingmottagandet. Här hade regeringen kunnat arbeta aktivt för att förmå fler kommuner att ta ansvar genom olika statliga styrmedel med både morot och piska.

Så länge krigen i världen tillåts fortsätta kommer även flyktingsituationen att kvarstå. Med tanke på klimatförändringarna och därmed den ökade risken för större naturkatastrofer riskerar situationen i framtiden bli än värre. Arbetet för fler lagliga och säkra vägar till Europa får därför inte avstanna till följd av de stora utmaningarna som flyktingsituationen i världen ställer oss inför.

S-studenters migrationspolitiska nätverks arbete för en human och solidarisk migrationspolitik kommer att forsätta. Vi tänker göra allt i vår makt för att den tillfälliga förändringen i asyl- och migrationspolitiken inte blir permanent. Vi ser det som moraliskt förkastligt att rättfärdiga inskränkningar i asylrätten med hänvisning till att andra EU länder måste ta ett större ansvar. Asylrätten är en mänsklig rättighet som vi måste stå upp för även i svåra tider. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.