Många verkar tro att krisen i förskolan går att lösa enbart genom att kräva mindre barngruppsstorlekar. Men det är krav som framförts i två decennier utan resultat. Det visar att en förändring krävs på en övergripande nivå. För att få grepp om vad som behöver göras måste man också förstå vad som lett fram till dagens situation.
På 1980-talet fungerade dagis, som det hette då, ganska bra. Barngrupperna var mindre och personalen fler. Barnen gick inte lika långa dagar och var lediga på loven. Valfriheten var också större och fler barn gick i annan verksamhet, eller hade hemmaomsorg. Barnens psykiska välmående var bättre, liksom skolresultaten.
1998 infördes läroplanen och daghem blev förskola. Politikerna deklarerade att den lilla ettåringen numera var en ”elev i det livslånga lärandet”.
Sedan följde fler politiska beslut som inte hade kopplingar till små barns behov:
- Barn till arbetslösa fick gå i förskola (2001).
- Maxtaxan infördes (2002).
- Föräldraledigas barn fick börja i förskola från ett års ålder (2002).
- Den allmänna förskolan, gratis 15 timmar per vecka från fyra års ålder, infördes. (2003) och utökades så småningom till treåringarna (2009).
- Maxtaxan och allmänna förskolan, gjorde att de kommunala dagbarnvårdarna successivt fasades ut och till att deltidsförskolor med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och barn hos dagbarnvårdare, fick slå igen.
Förskolans uppdrag utökades alltså successivt, utan att mer pengar tillfördes. För att få ekonomin att gå ihop började politikerna därför att kostnadseffektivisera verksamheten. Barngrupperna blev större och personalen färre. När det politiska målet blev att bara erbjuda en enda barnomsorgsmodell stuvades forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi undan – och fokus hamnade istället på pedagogik.
En annan sidoeffekt av förändringarna blev att vistelsetiderna för många små barn utökades. 50–60-timmarsveckor blev nu vanligare plus att många barn även började få gå alla lov. Barn som inte mådde bra i förskolegrupper tvingades in i verksamheten, på grund av bristen på alternativ. Personalen fick mer arbete med dokumentation och ständigt fulla barngrupper ledde till mer buller, stress och fler sjukdomar. Plötsligt hade vi Sveriges sjukaste yrkeskår.
Hur förändringarna påverkat barnen vet vi inte, eftersom ingen i Sverige under de senaste 30 åren forskat på vilken effekt förskolan har på barn. Några oroande tecken är dock de ständigt sjunkande skolresultaten samt den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.
För att komma tillrätta med att så många förskolor har problem att klara sitt uppdrag, så finns det bara en väg att gå och det är att förändra familjepolitiken som helhet. Därför har namninsamlingen Power to Parents 2018 startat, för att ge barn 0–6 år en röst i nästa val.
Nu är det vi föräldrar som måste ställa oss på personalens sida och kräva att politikerna tar fram en familjepolitik som bygger på forskning om vad små barn behöver. Då handlar det om att miljön i förskolan måste förändras, men även att vi ersätter dagens ensidiga barnomsorgsmodell med fler alternativ, eftersom barn är olika.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
