Fosfor är en ändlig resurs som vi är helt beroende av för att få mat. Utan fosfor som näring på åkrarna skulle skördarna från jordbruket halveras. Ändå har vi länge slösat med den i Sverige, och gjort oss beroende av fosfor från mycket problematiska källor.
Den mineralgödsel som sprids på svenska åkrar tillverkas av fosfat från ett fåtal gruvor i världen. Största delen av världens fosfatfyndigheter finns i Västsahara, på områden som ockuperas av Marocko.
Samtidigt finns stora mängder värdefull fosfor i vårt avloppsslam. Land efter land i Europa lagstiftar nu om att den måste återvinnas för att göra ny nytta i jordbruket. I Sverige har frågan över 20 år på nacken, och har passerat sju miljöministrar och en lång rad utredningar utan att något har hänt.
Sedan i somras arbetar en ny utredning, tillsatt av föregående miljöminister Karolina Skog (MP), med uppdraget att äntligen lägga förslag som innebär att all fosfor i avloppsslam ska återföras till jordbruket. Nu gäller det att utredningen vågar lägga ambitiösa förslag som knuffar Sverige mot ett mer cirkulärt samhälle och att regeringen förvaltar förslagen och ser till att de blir lag.
Det som framför allt krävs för en förändring är tuffa krav på återvinning. Sådan reglering måste innehålla två komponenter: Dels mätbara mål för hur stor andel av fosforn som ska återföras, dels höga krav på slammets kvalitet för att den ska kunna användas direkt på åkermarken i form av ett utvecklat REVAQ-system.
Sverige är i dag världsledande på effektiv fosforrening, vilket innebär att upp till 98 procent av fosforn skiljs av i reningsverken och hamnar i avloppsslammet.
I dag tas en tredjedel av slammet tas tillvara och återförs som näring direkt till åkrarna. Det är långt ifrån tillräckligt. Målet måste vara att säkerställa att vi tar hand om de näringsämnen vi redan har, så att vi får nytta av dem många gånger samtidigt som de inte hamnar fel och bidrar till övergödda sjöar och hav.
Två tredjedelar av slammet slösas alltså fortfarande bort trots att det innehåller stora mängder viktiga resurser. Det är inte acceptabelt, och att även få till stånd en lösning för denna två tredjedel är utredarens och regeringens viktigaste uppgift.
Glädjande nog finns mycket starkt stöd för detta bland de nyvalda riksdagsledamöterna. Två tredjedelar av ledamöterna som har svarat på en enkät som Ragn-Sell skickat ut anser att Sverige bör lagstifta om att en bestämd andel av fosforn ur avloppsslam måste återvinnas. Bara sju procent är emot ett sådant krav. Detta är ett glädjande och viktigt besked: Ingenting står alltså i vägen för en brett förankrad politik som gör vårt jordbruk mer hållbart.
I den utvärdering om de svenska miljömålen som nya miljöministern Isabella Lövin (MP) nyligen tog emot konstaterar Naturvårdsverket att Sverige inte klarar omställningen till en inhemsk fossilfri matproduktion, eftersom vi inte producerar tillräckligt mycket fossilfritt gödningsmedel och bränsle utan är beroende av import. Det gör oss sårbara och hämmar arbetet mot klimatförändringar, enligt rapporten. Återvinning av fosfor är en självklar del av lösningen.
Andra åtgärder som utredningen behöver överväga är att ge återvunnen fosfor ekonomiska fördelar, införa inblandningskrav för återvunnen fosfor i såld nybruten fosfor, skapa investeringsstöd för innovationer, utveckling och utbyggnad av inhemsk teknik, och ta fram incitament för att till exempel bygga nya bostadsområden med VA-teknik som gör det möjligt att direkt ta tillvara resurser i avloppsvattnet.
Efter årtionden av långbänk är det mycket hög tid att agera. Vi ser fram emot att delta i dialogen med såväl utredaren Gunnar Holmberg som miljö- och energidepartementet och bidra till en lösning. Blir Isabella Lövin den miljöminister som till slut sätter stopp för fosforslöseriet?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
