De senaste åren har myndigheterna med regeringens goda minne minskat rätten till personlig assistans. Antalet personer med beviljad assistansersättning har krympt med närmare 1 700 personer på mindre än två år och av dem som i dag ansöker om personlig assistans får åtta av tio avslag på sin ansökan. De mest spektakulära exemplen, där små barn som varken kan äta eller andas utan hjälp inte beviljas assistans, har fått stort utrymme i media.
I valrörelsens elfte timme reagerade ansvarig minister Lena Hallengren (S) och lovade att direkt efter valet bjuda in partierna till samtal om en assistans som ger trygghet. En assistans som ger trygghet är emellertid så mycket mer än den självklara rätten att äta och andas. Personlig assistans handlar om att få leva sitt liv så likt andra människor som möjligt. Att leva – inte bara överleva.
Av de ursprungliga förarbetena till LSS framgår att insatserna ska förebygga och minska följderna av funktionshinder. Den personliga assistenten ska finnas tillgänglig för den enskilde i olika verksamheter och under olika tider på dygnet. Med personlig assistans ges individen inflytande över sin egen livssituation.
De ursprungliga förarbetena står i bjärt kontrast till myndigheternas nuvarande bedömningar om vilka behov som ska tillgodoses och hur den beviljade tiden ska beräknas. I stället för att bevilja assistans i den omfattning som krävs beviljas endast de ”praktiska insatser” som assistenten utför.
För ett toalettbesök som i praktiken tar 15 minuter beviljas till exempel enbart 5 minuter. Om den assistansberättigade invänder att behovet inte kan tillgodoses om det bara beviljas en tredjedel av den tid som assistenten måste vara närvarande svär sig beslutsmyndigheten fri och säger att det är en schemateknisk fråga som den assistansberättigade får lösa med sin anordnare.
Att det inte går att schemalägga fem minuter för att tillgodose en kvarts behov är inget som man tar hänsyn till i behovsbedömningen. Detta är bara ett av många exempel, på samma sätt bedöms behov efter behov. Assistenterna förväntas gå upp i rök mellan de punktvisa insatserna.
Vi är många som gång på gång krävt att lagstiftaren måste vidta åtgärder och korrigera den uppenbart felaktiga hanteringen av insatsen personlig assistans. Svaret har blivit att ”vi väntar på LSS-utredningen” som ska redovisas senare i höst.
Tyvärr är risken stor att utredningen, liksom den förra som pågick 2004–2008, resulterar i en omfattande pappersprodukt som inte leder till ett enda vettigt lagförslag. Utredningsdirektiven tar nämligen inte sikte på att återupprätta någon assistans. I stället innehåller direktiven uppdrag att skapa ”mer ändamålsenliga” insatser som ska finansieras genom besparingar på assistansersättningen.
Om politikerna på allvar menar att assistansen ska återupprättas krävs att de gör verkstad av det som utlovades innan valet, att de lagstiftar om ett personligt stöd som tar sin utgångspunkt i möjligheterna att leva så likt andra som möjligt. Dessutom i den omfattning som krävs för att behoven ska kunna tillgodoses i praktiken och inte bara i teorin.
Nu är det ”direkt efter valet”. Fortfarande får åtta av tio avslag på sin ansökan. Det är bra att Hallengren säger att hon ska bjuda in andra politiker. Men när politiker sällan själva vet vad personlig assistans handlar om känns det inte hoppfullt. Bjud gärna in andra politiker men även företrädare för brukarna och utförarna av personlig assistans.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
