Återinför ämnesgymnasiet

I mitten av 90-talet reformerades gymnasiet och samtliga ämnen delades upp i kurser. Huvudargumenten för ett kursutformat gymnasium var att den enskilde eleven skulle ges möjlighet att påverka sin egen utbildning och att det skulle vara enkelt att skapa nya utbildningar genom att sätta samman ett antal utbytbara kurser i nya kombinationer. Tanken att alla kurser skulle passa på alla program försvann delvis med gymnasiereformen 2011.

I dag läser eleverna olika spår på sina matematikkurser, beroende på vilket program eleven går på. Uppdelningen i kurser finns däremot kvar och en elev på det naturvetenskapliga programmet läser fyra obligatoriska kurser (och ofta dessutom minst en valbar kurs) i ämnet matematik. Var och en med ett eget slutbetyg.

Vad ser vi då för konsekvenser av den kursutformade gymnasieskolan? Uppdelningen av ämnena i flera kurser leder ofta till en konstgjord fragmentisering av innehållet. Flera av kursuppdelningarna är dessutom helt onödiga. Exempelvis är kurserna svenska 1 och svenska 2 obligatoriska för alla elever på gymnasiet, så varför dela upp ämnet på flera kurser?

En av de allvarligaste negativa effekterna av kurssystemet är att det skapar stress. Alla kurser betygsätts med ett slutbetyg. Eleven måste omgående förstå gymnasieskolans krav och leverera fullt ut från dag ett. Att bli riktigt kär, sjuk eller råka ut för en skada och därmed inte kunna fokusera fullt på skolan under en period kan orsaka att eleven inte kommer in på den universitets- eller högskoleutbildning han eller hon önskar läsa. 

Ett lågt slutbetyg i en tidigare kurs kan inte ändras (med undantag för ett underkänt betyg), även om eleven utvecklar sina förmågor i ämnet i senare kurser. Det finns exempel där elever har ett lägre betyg på den inledande kursen i ämnet än i en mer avancerad fortsättningskurs, kanske eftersom vissa elever behöver mer tid än ett år för att förstå hur de ska möta gymnasieskolans krav. 

Kurssystemet orsakar även stress och merarbete för lärarna. För att garantera en allsidig bedömning av kursens samtliga kunskapskrav måste lärarna ordna med ett stort antal bedömningstillfällen (som prov eller uppsatser) under en relativt kort tid.  Det är vanligt att fortsättningskurser har identiska kunskapskrav som den inledande kursen. Läraren sätter därmed flera slutbetyg, som vart och ett har mätt samma kunskaper men på olika delar av ämnets innehåll, för varje elev. 

En effekt av att övergå till ett ämnesgymnasium är att möjligheten att göra taktikval, där svårare kurser väljs bort till förmån för sådana som optimerar möjligheten till höga betyg, minskar. Andelen elever i Sverige som läste så mycket matematik och fysik i gymnasiet så att de kunde vara med i TIMSS Advanced (en internationell studie som undersöker kunskaper i avancerad matematik och fysik hos elever som går sista året på gymnasiet) gick ned med 75 procent i och med kurssystemet, eftersom eleverna på naturvetenskapliga programmet slutade läsa de mer avancerade kurserna (enligt Per Kornhalls blogg i Skolvärlden).

Vi måste nu våga återgå till ett ämnesgymnasium med ämnesbetyg. Frågan är då hur ett sådant kan utformas. Det finns redan i dag ett skolsystem på gymnasienivå i Sverige som utmärks av just det som OECD lyfter fram som framgångsrikt. På International Baccalauerate (IB) Diploma Programme läser eleverna få ämnen, men med stort djup.

På den här internationella gymnasieutbildningen studerar varje elev sex ämnen, som väljs från olika ämnesområden. Varje ämne kan antingen läsas på avancerad eller grundläggande nivå och eleverna måste läsa minst tre av ämnena på den avancerade nivån. IB-programmet har högt anseende internationellt och en IB-examen kvalificerar för antagning till de främsta universiteten i världen. 

Ett modigt alternativ för den svenska gymnasieskolan skulle vara att övergå till ett system inspirerat av IB, där vi skulle mer än halvera antalet ämnen på gymnasiet och istället satsa på större ämnesdjup. Det skulle vara en omfattande reform, men helt i linje med OECD:s rekommendationer. 

Ett annat, mer försiktigt alternativ, är att istället återgå till ett ämnesgymnasium inspirerat av linjegymnasiet. Det var ett skolsystem där de eleverna på den naturvetenskapliga linjen presterade toppresultat i TIMMS Advanced. Sverige var 1995, med elever som gick ett ämnesgymnasium, ett av de bästa länderna i världen på utbildning på avancerad nivå i matematik och fysik. När Sverige deltog 2008, med elever som gick kursgymnasiet, visade det sig att elevernas kunskaper hade försämrats kraftigt. De svenska eleverna var då näst sämst i världen i avancerad matematik (enligt Skolverket).  

En tredje möjlighet är reformera dagens gymnasium genom att slå samman alla kurser som är obligatoriska på en och samma utbildning till en (större) kurs med ett slutbetyg. Eleverna på det samhällsvetenskapliga programmet skulle då exempelvis få ett slutbetyg i svenska istället för tre. Det skulle vara en försiktig reform, men som skulle vara enkel att införa och som skulle minska flera av de negativa effekterna av dagens kurssystem. Det skulle kunna vara ett första steg mot ett ämnesgymnasium.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.