Utvisningshotade afghanerna Hela debatten

”Asylsystemet humanitärt haveri att skämmas för”

I asylprocessen finns varken humanism eller ordning och reda. Den svenska regeringens och våra myndigheters behandling av de afghanska ungdomarna är något vi kommer att få skämmas över i historiens ljus, skriver Bosse Svensson som vittnar hur det är att vara god man åt en ensamkommande ungdom i ett hopplöst system.

Om någon medvetet konstruerat den process som omger varje asylsökande måste denna konstruktör vara skvatt galen. Men så är det naturligtvis inte. Processen är inte planerad alls. Den sker i stuprör utan inbördes koppling och i princip utan tankar på den enskildes situation, eller för den delen samhällsekonomin. Det humanitära perspektivet är processens Svarte Petter som ingen vill ha på hand. Därför kan detta fortsätta.

Den kille från Afghanistan som jag är gode man för kom som så många andra till Sverige under hösten 2015. Från Malmö, via Stockholm till ett hvb-hem i en gammal sommarkoloni på en ö i Storsjön. I hans asylärende hände i praktiken ingenting från november 2015 till augusti 2017. I det dagliga livet i den nya världen har nyckelordet varit väntan, väntan och åter väntan.

Där finns en kommun som försöker få ihop tillvaron med skola, handlingsplan i socialtjänsten, vardagsekonomi för min ensamkommande och hans kompisar. Där finns ett landsting som inte alls klarar att hantera en ny grupp krisande ungdomar i en redan överbelastad primärvård och ungdomspsykiatri. Först när larmandet övergår i katastrofala handlingar kliver vården in. Där finns ett eget nätverk av ensamkommande som målar upp katastrofscenarion som leder till självmordsförsök och annat destruktivt utåtagerande.

I denna värld har min ensamkommande levt i ett år och 9 månader i väntan på att få höra hur Migrationsverket ser på hans framtid. Var sjätte månad kommer ett brev från Migrationsverket där vi uppmanas att byta ut LMA-kortet (asylsökandes ID-kort) till ett nytt. Några handläggare sitter alltså på verket och ordnar kön med nya kort var sjätte månad, trots att de vet att snittet för behandlingen av varje ärende ligger på över 18 månader (tre kort). Det känns minst sagt som en provokation.

Den 1 augusti i år kallades vi slutligen till asylintervju i Uppsala. 50 mil enkel resa. Vi åker dit med en jurist. Där möter vi andra ensamkommande, gode män och jurister. Från Östersund. Min ensamkommande erbjuds åldersbestämning och accepterar det. Två dagar senare ett brev från Rättsmedicinalverket till mig där jag uppmanas boka tandröntgen och knäröntgen för min ensamkommande.

Vi får tid den 15 augusti för tandröntgen. I Piteå. 55 mil enkel resa. Och 5 september för knäröntgen i Sundsvall. 18 mil enkel resa. I Piteå tar tandröntgen 2 minuter. I Sundsvall lägger vi 10 minuter på en knäröntgen.

Nu väntar vi på besked från Rättsmedicinalverket för att Migrationsverket ska återuppta sin hantering. Det finns mycket som talar för att det datum som Migrationsverket redan satt som 18-årsdag på min ensamkommande passeras innan ens åldersbestämningen är klar. Då ökar risken för att han utvisas till ett land som av Migrationsverket bedöms som säkert för afghanska ungdomar, men så farligt för svenska medborgare att de avråds resa dit. Detta oavsett att han sannolikt var på rätt sida åldersstrecket när han kom hit.

Som medmänniska och stödperson till en ungdom i den här röran blir man till slut bara förtvivlad och närmast uppgiven. Han är bara en av tiotusentals i samma situation.

Som politiskt engagerad blir jag förbannad över att detta humanitära och ekonomiska haveri får fortgå. I den här processen finns varken humanism eller ordning och reda. Jag har full förståelse för att ingen kunde vara beredd på det som hände i slutet av 2015, men jag har noll förståelse för bristen på ansvar för det som händer hösten 2017.

Det kan inte vara svårt att skapa en mer samordnad asylhanteringsprocess för de ensamkommande. Där intervjuer regelmässigt sker via Skype, eller där en handläggare reser till platser där flera asylsökande, jurister och gode män finns, och där åldersbedömningens tand- och knäröntgen sker genom remiss nära boendet och inte i separata upphandlingar.

Att åtminstone korta väntetiderna och effektivisera processen borde vara en självklarhet. Och det vore naturligtvis också en humanitär självklarhet att ingen skulle skickas tillbaka till Afghanistan, men där har ju regeringens och myndighetens moment 22 inträtt. Ingen har det moraliska ansvaret. Det har flyttats till en obestämd plats i rummet. 

Jag är helt övertygad om att i perspektiv kommer den svenska regeringens och våra myndigheters behandling av de afghanska ungdomarna att vara något vi kommer att få skämmas över i historiens ljus. Tyvärr hjälper det ingen i dag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.