Assistansen har blivit ett slukhål

REPLIK Daniel Lindkvist, vd för Lycra personlig assistans, argumenterar i debattartikeln ”C och L måste rädda LSS från avgrundens brant” för att fler ska få assistansersättning. Tyvärr handlar det inte om omtanke om oss funktionshindrade (jag har dock aldrig ansökt om assistansersättning). Nej, engagemanget handlar i stället om de cirka 1,8 miljoner kronor per person som varje assistansersättning ger i genomsnitt, till Lindkvist och andra anordnare av assistans, varje år.

Det största problemet med lagen om assistansersättning, är att den till skillnad mot annan vårdlagstiftning är en rättighetslagstiftning. Det gör den till den gökunge den är och förklarar den extrema kostnadsutvecklingen. Förre socialministern Bengt Westerbergs (L) glädjekalkyler har överstigits med mer än 700 procent, räknat i dagens penningvärde.

Ett annat grundläggande problem vad gäller stöd till funktionshindrade är att det aldrig funnits en sammanhållen utformad politik. I dag finns en flora med olika ersättningar. Den som inte kan arbeta kan få sjukersättning, och det finns en kompensation för merutgifter genom en merkostnadsersättning, och så finns det bilersättning, etcetera. Den som får assistansersättning får oftast även alla andra ersättningar och får då i genomsnitt cirka 2 miljoner kronor per år.

Under lång tid har sittande regeringar bekymrat sig över de skenande kostnaderna för sjuka och funktionshindrade. Kostnaden för sjukersättning har hållits tillbaka genom dels Försäkringskassans oförmånliga beräkningar, som initialt ger betydligt mindre än lagens stipulerade 64,7 procent av tidigare lön, dels genom att ersättningen inte räknas upp med löneläget utan med den lägre inflationen. Resultatet är katastrofalt. I dag ger sjukersättningen i genomsnitt endast 31 procent av den tidigare lönen, motsvarande cirka 8 000 kronor i månaden efter skatt.

Kostnaderna för assistansersättningen har regeringar däremot inte rått på, även om de försökt. Den tidigare socialdemokratiska regeringen försökte på ett motbjudande sätt minska kostnaderna för funktionshindrade genom att gömma sig bakom Försäkringskassan och deras påtvingade juridiska hårklyverier.

Ingen regering kommer, trots fagra löften, att acceptera kostnadsökningen med assistansersättningen på lång sikt. Enligt regeringens egna utredare är det uppskattningsvis 30 år kvar tills reformen är fullt ut implementerad.

Enligt Försäkringskassans utgiftsprognos beräknas kostnaden år 2022 för drygt 13 000 personer med assistansersättning till samma nivåer som de nästan 300 000 personer som får aktivitets- och sjukersättning. Det är helt orimligt och en cynisk och populistisk apartheidpolitik för funktionshindrade som måste få ett slut.

I stället för att oreflekterat hälla ännu mer pengar i det slukhål som assistansersättningen är, bör en mer enhetlig och transparent ersättning införas. Den kan då omfatta flertalet av dagens stöd och kunna utformas trappstegsvis, där den som behöver mest hjälp självfallet får mest stöd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.