Debatt
Kulturpolitik
17 augusti 2020 kl 19:05

"Armlängds avstånd är en frihetszon för konsten”

Konsten existerar inte i ett tomrum. Den förhåller sig alltid till ett sammanhang. Med andra ord skiljer det sig från verk till verk, och från situation till situation om ett konstverk är lämpligt eller olämpligt, replikerar Region Stockholms kulturregionråd Anna Starbrink (L) och ordförande för kulturnämnden Cecilia Elving (L).

Det här är en opinionstext

Den offentliga maktens relation till kulturen är en känslig fråga. Vi menar att den politiska styrning som finns måste ske med stor eftertänksamhet. Sverigedemokraternas vilja att politiskt reglera den fria konsten går långt över gränsen.

Låt oss applicera det som Leonid Yurkovskiy (SD) i sin debattartikel (11/8) kallar ”en armlängds lång kedja” på hälso- och sjukvården, vars konstutsmyckning kulturnämnden i Region Stockholm råder över. Det handlar, tvärtom mot vad Yurkovskiy påstår, om dialog och samarbete mellan representanter för vården, patientgrupper och byggansvariga för att med konsten åstadkomma så goda vårdmiljöer som möjligt. Kulturnämnden och dess professionella förvaltning verkar i mycket varierande miljöer, där konsten måste förhålla sig till ett sammanhang – låt det vara på BUP, akuten eller i väntrummet – vilket uppmärksammas i nämndens kvalitetskriterium.

Under regionfullmäktige i Stockholm i februari ställde Sverigedemokraterna frågan om det finns någon tänkbar konst, som ryms inom lagens ramar, som kan anses vara olämplig att finansieras och uppvisas. Som nämnts ovan existerar konsten inte i ett tomrum, utan förhåller sig alltid till ett sammanhang. Med andra ord skiljer det sig från verk till verk, och från situation till situation.

Dock kvarstår det faktum att alla kan bli provocerade av olika konstyttringar. Det är rentav en av konstens styrkor. Till detta hör dessutom att konsten till sin natur vill pröva sig fram, vilket gör kulturpolitiken annorlunda alla andra områden. Därför är principen om en armlängds avstånd så viktig, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för konstnärligt skapande.

I kulturnämnden i Region Stockholm har Sverigedemokraterna föreslagit att vi ska stryka arvodet till utställande konstnärer i tunnelbanan med hänvisning till utställningsytorna som potentiella annonsytor. Visserligen är det skillnad att som politiker ha åsikter om själva konsten än om arbetsvillkor. Men här visar partiet upp en förlegad syn på konstnärers möjligheter till försörjning och bortser från denna yrkesgrupps utsatthet. Vanligtvis är konstnärer enskilda näringsidkare och på så sätt ensamma aktörer i en tämligen osäker konstnärsvärld. Det handlar i slutändan om hur vi värnar denna yrkesgrupp, inte minst om konstnärers rätt till skälig ersättning. Bakom Sverigedemokraternas fagra ord döljer sig deras faktiska agerande.

Liberalerna, genom riksdagens kulturutskotts ordförande Christer Nylander (L), framförde nyligen att det behövs en ny bred kulturutredning. Ett viktigt sätt att öka kulturens självständighet vore helt klart att ge kulturskapare möjlighet att bli mindre beroende av offentliga medel, till exempel genom bättre villkor för kulturföretagande. På det viset skulle en tydligare distinktion göras mellan å ena sidan konsten, och å andra sidan kulturpolitik.

Sådana förslag blir särskilt aktuella med framväxten av Sverigedemokraterna, liksom av vänstersidans identitetspolitik. Låt inte konsten bli gisslan för någon av dessa politiska agendor. Värna konstens frihet – armlängds avstånd är ingen kedja eller tvångströja, utan en frihetszon.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 17 augusti 2020 kl 19:05
Uppdaterad: 17 augusti 2020 kl 19:00

Skribenter

Anna Starbrink
kulturregionråd (L) Region Stockholm
Cecilia Elving
ordförande för kulturnämnden (L) Region Stockholm