Kostnaden för sjukpenning i Sverige väntas öka med 7 miljarder kronor på bara ett år. Det är lika mycket som det kostar att driva två av Sveriges största universitet under samma tid. Utvecklingen är ohållbar och måste stoppas. Men den hälsoväxling som regeringen nu dragit tillbaka skapade inte de incitament som krävs för förändring.
Arbetsgivare bär en stor del av kostnaden för anställdas ohälsa och sjukdom. Det är väntat att de ogärna tar ytterligare ansvar, men för verklig effekt måste just de aktörer som verkligen kan påverka människors hälsa bära en stor del av ansvaret. Annars minskar incitamenten att göra det allra viktigaste, nämligen att förebygga att människor blir sjuka. Än så länge är insikten om detta svag hos många arbetsgivare och tydliga incitament för att motverka ohälsa saknas. Så långt har regeringen varit på rätt spår.
Att främja förebyggande insatser för att motverka ohälsa är en viktig investering för hela samhället. Dagens skenande ohälsotal drabbar statsfinanserna hårt. När kostnaden för sjukförsäkring stiger för staten stiger den givetvis också för arbetsgivarna. Arbetsgivarna har dock möjlighet att skapa en buffert genom att teckna hälsoförsäkringar för sina anställda och kan därför till viss del hålla kostnader under kontroll.
Regeringen önskade med förslaget om hälsoväxling föra över ytterligare sjukförsäkringskostnader på arbetsgivarna. Men moroten att ta sig an utmaningen var obefintlig. Den föreslagna sänkningen av arbetsgivaravgiften på 0,16 procentenheter var knappt märkbar. Kostnaden för en anställd med maximal sjuklön som var frånvarande ett år skulle enligt regeringens förslag ha ökat med 56 081 kr per år efter avdraget fribelopp. Detta skulle ställas i relation till sänkt arbetsgivaravgift på 532 kr per år, för löner i storleksordningen cirka 28 000 kr i månaden.
För att skapa den effekt som staten ville åstadkomma med hälsoväxlingen behövs ett system differentierat utifrån sjuklighet och hälsofrämjande insatser. Det vill säga arbetsgivarna bör få lägre arbetsgivaravgift ju lägre sjuklighet som åstadkoms och kan uppnå det genom sitt förebyggande arbete och förbättrade sjuktal. Men sänkningen måste stå i proportion till de investeringar som företagen gör – 0,16 procent gör inte det.
Det är relativt lätt att införa en tydlig differentiering eftersom det liknar den modell som vi som försäkringsbolag redan använder när vi erbjuder lägre avgifter för bolag som arbetar förebyggande. Det är först då vi kommer se en effekt på sjukskrivingarna. Skandia har lång erfarenhet av att undvika sjukskrivning på det här sättet. Mellan 2006 och 2015 har sjuktalen bland Skandias sjukförsäkringskunder sjunkit med över 50 procent. Regeringen måste nu gå fram med en liknande modell för att få med sig företagen och få ner sjuktalen. Det är därför viktigt att arbetsmarknadens parter tar hänsyn till det i sina avsiktsförklaringar.
Möjligheten att göra avdrag för en större palett av hälsofrämjande insatser är också ett viktigt förslag som regeringen borde gå fram med. Genom fler hälsofrämjande åtgärder kan både arbetsgivare och staten spara stora summor på att människor undviker sjukskrivning. Den här typen av avdragsreform kan dessutom betala sig själv i form av lägre sjukskrivningstal.
Chansen att Sverige lyckas få ner sjukskrivningarna är större med en modell där staten premierar arbetsgivare som jobbar proaktivt med hälsofrågor. Men det kräver en djärvare politik och en vilja att ompröva gamla modeller.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll meddelade i går att regeringen backar från det kritiserade förslaget om hälsoväxling, som innebar att arbetsgivarnas ekonomiska ansvar för långa sjukskrivningar skulle öka.
.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
