Det gör verkligen ont. Nyligen har det i media rapporterats om att Arbetsförmedlingen behöver dra i nödbromsen. Resurser till uppköp av privata förmedlingstjänster och utbildningar behöver dras tillbaka och ledningen konstaterar att detta riskerar att öka belastningen på Arbetsförmedlingens personal, som redan i dag går på knäna.
Dystra siffror visar att sjukfrånvaron har ökat kraftigt sedan 2013 och myndigheten hamnar på fjärde plats bland svenska myndigheter, enligt Statskontorets undersökning. ST-facket beskriver situationen som alarmerande – det som nu händer är allvarligt.
Dessvärre kommer uppgifterna inte som någon överraskning. Vi kan se effekterna av regeringars underfinansiering av etableringsuppdraget under flera år. Redan 2014 konstaterade Saco att hela nio av tio arbetsförmedlare hade en så hög arbetsbelastning att de knappt eller inte alls hann med sina arbetsuppgifter.
Det här var alltså innan den stora flyktingströmmen 2015, som inneburit att antalet inskrivna i etableringen nästintill har fördubblats jämfört med tiden för Sacos undersökning, samtidigt som anslagen inte har ökat i den omfattning som behövts.
Bergen av ärenden har vuxit, där rekommendationen om 30 arbetssökande per etableringshandläggare i stället har dubblerats och i många fall till med tredubblats. Arbetsförmedlare som inte har mäktat med har slutat eller gått in i väggen och de som blivit kvar har i sin tur fått fler ärenden på sitt ansvar.
Det här får givetvis konsekvenser för de arbetssökande. Då prioriteringar hela tiden behöver göras blir det personer som inte får den hjälp de skulle behöva, något som i sin tur riskerar att leda till ökad långtidsarbetslöshet och ökade samhällskostnader.
Förvisso har vi sett en god utveckling i Sverige med minskad arbetslöshet och Arbetsförmedlingens arbete ger resultat. Etableringen av nyanlända går allt snabbare där statistik från SCB visar att de personer som kom till Sverige 2011 har jobb efter sex år, jämfört med tidigare då det kunde ta upp till tio år för nyanlända att få jobb. Ungdomsarbetslösheten har heller inte legat på en så låg nivå sedan 2002, enligt SCB:s halvårssiffror.
Dock kvarstår stora utmaningar. Personer från utsatta grupper utgör 80 procent av de inskrivna arbetslösa, bland annat på grund av ökningen av utomeuropeiskt födda och personer som blivit utförsäkrade från Försäkringskassan.
Regeringen har gjort stora satsningar på anställningsstöd för att stimulera att de här personerna ska komma i arbete, men närmare 1,3 miljarder kronor av dessa beräknas behöva lämnas tillbaka i år. Det spelar alltså ingen roll hur stora satsningar som görs om det inte finns resurser att kunna förvalta dessa.
En fråga som då många ställer sig är om Arbetsförmedlingen verkligen nyttjar sina resurser effektivt. Faktum är att Riksrevisionen konstaterar att Arbetsförmedlingen är en slimmad och effektiv organisation, där nästintill hälften av Arbetsförmedlingskontoren nyttjar sina resurser maximalt. Så det är inte här problemet ligger.
Arbetsförmedlingens ledning har varit tydlig mot regeringen. Bara i år saknas drygt en halv miljard kronor i anslag för personal och förvaltning – men regeringen har inte lyssnat. Och nu tvingas alltså ledningen även skära ned på hjälp från privata aktörer, som utgör en stor del av svensk arbetsförmedling.
Inte heller skymtar någon ljusning. Enligt den senaste budgeten kommer det även saknas närmare 800 miljoner kronor i anslaget för personal och förvaltning de kommande två åren. Så ja, det gör verkligen ont.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
