Debatt
Rut
12 mars 2020 kl 19:00

Är nyttan av rut större än kostnaden? Svar: ja

De flesta politiska åtgärder och investeringar är inte självfinansierade, utan kostar pengar. Därför är alltid den första fråga som måste ställas om samhällsnyttan är större än kostnaden. I fallet rutavdraget verkar så vara fallet, skriver Lars Hultkrantz, seniorprofessor i nationalekonomi, Örebro universitet. 

Det här är en opinionstext

Lars Hultkrantz
seniorprofessor i nationalekonomi, Örebro universitet. 

Är nyttan för medborgarna av rutavdraget större än dess kostnad? Detta har debatterats flitigt i spåren av inte mindre än tre utvärderingar av Tillväxtanalys, HUI och nu senast Riksrevisionen. Det är bara det att ingen av dessa har försökt besvara just den frågan.

Jag har därför gjort en överslagsmässig nyttokostnadsanalys baserad på resultat i Riksrevisionens granskning. Den totala rutsubventionen uppgick år 2017 till 4,6 miljarder kronor. För lönedelen av arbetet behövde köparna bara betala hälften av den fakturerade lönekostnaden. Eftersom endast få skulle köpa dessa tjänster utan rutavdrag ligger värdet för de flesta låg mellan bruttopris och nettopris. Med ett vanligt linjärt efterfrågesamband innebär det att mellanskillnaden mellan värde och pris, det så kallade konsumentöverskottet, utgör hälften av subventionen. Den andra hälften är därmed det som utgör den samhällsekonomiska kostnaden.

Detta belopp behöver justeras. Riksrevisionen bedömer att kanske 8 procent av arbetet skulle ha utförts ändå. Denna andel varken ger mernytta eller merkostnad i denna kalkyl, vilket reducerar beloppet med 0,2 miljarder. Vidare visar utredningen att rutarbetarna ökar sina arbetsinkomster. Det innebär ett tillskott på 0,5 miljarder, inklusive inkomstskatt och moms. Därmed är den justerade samhällskostnaden för rut 1,6 miljarder.

I den andra vågskålen finns rutköparnas ökade arbetsinkomst. Den del av detta som rutköparna får behålla själva ingår redan i konsumentöverskottet. Återstår skattedelen som uppskattas till 3,1 miljarder. Att den blir så stor speglar att många rutköpare har hög marginalskatt.

Det finns ett problem med denna post. Det kan även finnas en effekt i andra riktningen, det vill säga att personer som får ökad inkomst köper mer ruttjänster. Riksrevisionen noterar därför att ”hela skillnaden behöver inte vara en effekt av att man köpt ruttjänster” (s. 48). Den slutsats som kan dras när kostnaden dras från nyttan är därför att det årliga samhällsekonomiska överskottet av rut uppgår till som högst 1,5 miljarder. Då är inte samhällsnyttan av minskat svartarbete medräknad.

Nyttokostnadsanalys bör alltid förenas med en analys av fördelningskonsekvenser. Även här finns en del användbart underlag i Riksrevisionens rapport. Rutavdraget gynnar i särskild grad höginkomsttagare, tidspressade småbarnsföräldrar, äldre äldre (över 80) och ger instegsjobb, särskilt för kvinnor. Hur detta ska vägas samman är en politisk fråga.

Riksrevisionen kunde med fog ha kritiserat regeringen för att den inte har gjort en samhällsekonomisk konsekvensanalys, trots att det finns en särskild förordning som ställer krav på sådan analys, i enlighet med EUs policy kring Regulatory Impact Assessment. Istället tog den fasta på att regeringen, med stöd av beräkningar med en komplex simuleringsmodell, obetänksamt har påstått att rut är självfinansierat. Men som Riksrevisionens egen granskning visar är det svårt att göra en tillförlitlig fiskal beräkning. I nyttokostnadsanalys beräknas nytta och kostnad direkt ”vid källan” medan analys av självfinansieringsgraden kräver att man följer hur reformens alla indirekta effekter påverkar olika skattebaser.

Självklart måste reformer finansieras. Men de flesta politiska åtgärder och investeringar är inte självfinansierade. Därför är alltid den första fråga som måste ställas om samhällsnyttan är större än kostnaden. Jag har visat här är att så verkar vara fallet för rutavdraget.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 12 mars 2020 kl 19:00
Uppdaterad: 16 mars 2020 kl 08:03

Skribent

Lars Hultkrantz
seniorprofessor i nationalekonomi, Örebro universitet.