Är det fria skolvalet förenligt med en likvärdig skola?

I Dagens Samhälle, redovisas hur skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna inom samma kommun utvecklas under perioden 2014–2019. Skillnaderna mätta som andelen elever i årskurs 9, behöriga för gymnasiestudier. I tio av landets större kommuner, inklusive Malmö och Göteborg, är i det närmaste 100 procent av eleverna från den bästa skolan behöriga samtidigt som mindre än 40 procent av eleverna från de sämsta når gymnasiebehörighet. Dessa skillnader förstärks över tiden. 

Vad säger då ansvariga kommunpolitiker i Malmö och Skellefteå, två av de kommuner där skillnaderna är mest markanta?

Sara Wettergren (L) är kommunalråd med ansvar för skola och utbildning i Malmö. I staden infördes förra året aktivt skolval, det vill säga att alla föräldrar väljer skola för sitt barn. Därtill har kommunen byggt nya stora centrala skolor. Förhoppningen är att elever från olika delar av staden med olika bakgrund ska söka sig till samma skolor. Detta ser man ännu inga tecken på.

I Skellefteå heter den ansvariga skolpolitikern Fredrik Stenberg (S), ordförande  i för- och grundskolenämnden. Stenberg säger – efter att ha talat om att man från kommunens sida strävar efter större likvärdighet genom att ge mer resurser –  att det i grund och botten inte handlar om vad Skellefteå gör utan vad Sverige gör åt skolsegregationen.

Sverige kännetecknas av ett alltmer segregerat boende. Då är närhetsprincipen inte längre en självklart bra lösning. Ett segregerat boende ger en segregerad skola. Ett fritt skolval, om än obligatoriskt, har ännu inte visat några påtagliga resultat som metod att minska segregationen. Detta ger upphov till följande frågor:

• Om en skola blir översökt av elever från olika delar av kommunen, vad gör kommunen då? Ska närhetsprincipen gälla? Ska kommunen bygga ut denna skola? Vad ska hända med skolor som tappar elever och som inte ”fungerar” – ska de läggas ned?
• Om en friskola etablerar sig i närheten av en ny kommunal skola som byggts för att få en mer allsidig elevsammansättning och friskolan visar sig attrahera framförallt väletablerade infödda svenska elever, och därigenom upphäver kommunens intentioner vad gör kommunen då?
•  Skolorna med de största utmaningarna ska ha de bästa lärarna är ett stridsrop som höjs – hur ska det gå till? Ska de kommenderas dit? Självfallet inte, de kan ges extra goda anställningsvillkor, men tänk om det ändå inte förslår?
• Är det möjligt att nå lika goda resultat i en skola där ytterst få eller kanske inga alls av eleverna har svenska som modersmål jämfört med en där så gott som alla har det, även om de ekonomiska och personella resurserna är mycket goda?

Svaret på den sista frågan är nej. Långt ifrån alla kommuner uppvisar tyvärr någon politik att medvetet styra resurser efter socioekonomiska eller andra faktorer för att på så sätt sträva att minska segregationen. Även kommuner som avsiktligt gör så kan inte, med aldrig så goda intentioner, upphäva i det närmaste totalt segregerade skolors svaga resultat.

Den positiva kamrateffekt som består i att elever med svenska som modersmål drar andra elever med sig kan inte kompenseras fullt ut med aldrig så mycket resurser.

Om varje försök på kommunnivå som syftar till att minska segregationen kan motverkas och upphävas av det fria skolvalet och av vinstdrivna friskolors rätt att lokalisera sig måste det leda till att det nationella regelverk som tillåter detta sättas i fråga.

På kommunnivå är det regelverk som råder idag ett hinder mot att skapa en likvärdig och mindre segregerad skola.

Den grundläggande segregation som ett segregerat boende skapar måste kunna motverkas på kommunal nivå. Det kräver insatser av ett slag som vi inte varit vana vid i Sverige:

• Att nya skolor byggs vilkas upptagningsområde omfattar elever från olika bostadsområden med olika upplåtelseformer. Dessa skolors sammanhållande effekt får inte upphävas genom det fria skolvalet och friskolors etablering.
• Att befintliga skolors elevsammansättning ändras i syfte att minska den tilltagande segregationen genom en medveten blandning av elever vilket kan kräva bussning av elever mellan skolor.
• Att befintliga friskolors elevintag integreras med de kommunala, att kötid avskaffas som intagningsgrund.

Den enda mätbara effekten av det fria skolvalet och etableringen av friskolor är att de förstärkt den segregation som ett åtskilt boende skapat. 

Det nationella regelverket måste stödja och får absolut inte omintetgöra kommunala insatser för att motverka segregationen.

Politiker som på allvar säger sig vilja öka integrationen i så kallade utsatta områden måste fråga sig vilka insatser som krävs för minska utanförskapet. En likvärdig och mindre segregerad skola är samhällets viktigaste redskap för att motverka ett utanförskap som riskerar att leda till avbruten skolgång, missbruk, kriminalitet och rekrytering till grövre brottslighet.

Ytterst står därför valet mellan en väletablerad och välutbildad medelklass rättighet att välja skola för sina barn och en likvärdig skola där barn och elever med olika bakgrund möts och där skolans insatser för att kompensera för skillnader i förutsättningar hos barnen kraftigt förbättras.

Det är ett tufft val att tvingas ta ställning till. En utmaning för alla partier – inklusive mitt eget – som inte vill ändra systemet. Särskilt för de borgerliga vilka varmt omfamnar det. Men att ducka för det valet är att lägga grunden för ett fortsatt segregerat Sverige med utanförskapsområden kännetecknade av hög arbetslöshet, bidragsberoende och svaga skolresultat. Det är ett mycket sämre land för oss alla att leva i.

Hur kan vi garantera en likvärdig skola i Sverige om regelsystemet gör att elever och föräldrar genom sina val kan upphäva varje försök på kommunal nivå att motverka den tilltagande segregationen?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.