Apatiska barn kan bli friska utan uppehållstillstånd

Jag ska se till barnets bästa. Jag ska ta hand om barn som är sjuka och få dem friska – det är min roll som barnläkare. Men när faktorer som familjens sociala situation och aktörer som myndigheter, allmän opinion och politiker påverkar vården uppstår en rad komplikationer.     

I snart två årtionden har apatiska flyktingbarn med uppgivenhetssyndrom debatterats. Det har ifrågasatts om vi gör tillräckligt för dessa barn, det har spekulerats i om föräldrarna manipulerar sina barn att svälta för att familjen ska få stanna i Sverige. Hur laddad frågan är illustreras av mina egna erfarenheter de senaste veckorna. Jag berättade nyligen för en reporter på tidskriften Filter att vi genom att isolera två apatiska barn från sina familjer glädjande nog fick se dem börja tala och äta redan efter ett par timmar. Reportaget väckte stort intresse hos övriga massmedier och allmänheten.

Jag vill understryka att vården tar barn som uppvisar symptom som apati och uppgivenhet på stort allvar och att det på sikt också kan vara ett livshotande tillstånd.

Apatiska flyktingbarn är ett komplext ämne. De flesta föräldrar vill sina barns bästa, men om familjen är dysfunktionell till den grad att barn far illa kan det vara motiverat att tillfälligt skilja dem från föräldrarna. Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrarna – det handlar om att se till barnets bästa.

När jag 2015 började arbeta med den här patientgruppen sökte jag stöd i Socialstyrelsens vägledning från 2013. Enligt vägledningen var den mest effektiva åtgärden för att hjälpa barnen att bevilja familjen permanent uppehållstillstånd i Sverige. Den effektivaste metoden som stod till mitt förfogande som barnläkare var alltså att jag skrev till Migrationsverket i syfte att myndigheten skulle bevilja permanent uppehållstillstånd för familjer med ett eller flera barn som drabbats av uppgivenhetssyndrom. Socialstyrelsen hade rätt i sina rekommendationer, i samtliga fall där jag själv var läkare tillfrisknade de apatiska flyktingbarnen när deras familjer beviljades permanent uppehållstillstånd i Sverige.

I juli 2016 kom en ny lagstiftning med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) och metoden med de permanenta uppehållstillstånden (PUT) fanns inte längre att tillgå. Frustrationen över att inte längre kunna använda Socialstyrelsens riktlinjer dämpades något av att antalet insjuknade barn i uppgivenhetssyndrom minskade när det inte längre gick att få permanent uppehållstillstånd. Dock sjönk det inte till noll.  

I den situationen såg vi oss nödgade att pröva andra vägar. Fokus har nu lagts på att erbjuda aktiv vård för barn med uppgivenhetssyndrom. Samhällets insyn och krav är nu tydligt formulerade, att insjuknade barns föräldrar tackar nej till vård accepteras inte.

Snart har vi inom Region Dalarna färdigställt ett lokalt vårdprogram som innebär att alla barn i regionen som insjuknar, och de som flyttar hit med diagnosen uppgivenhetssyndrom, ska genomgå en aktiv behandling. Syftet är att barnen inte ska bli allvarligt sjuka innan vi gör något, alternativt snabbt bli friska när de har blivit sjuka. Inom vården säger vi att behovet av ett diagnosnummer försvinner.

Vår erfarenhet är att apatiska flyktingbarn kan bli friska även utan att permanenta uppehållstillstånd beviljas.

Vid alla former av relationer mellan barn och föräldrar där barnets tillfrisknande missgynnas tillgriper vi samhällets kraftigaste tvångsåtgärd, det vill säga vi separerar barn från föräldrar. Med bakgrund av de två nu uppmärksammade fallen, där barnen snabbt tillfrisknade när de separerades från sina föräldrar, måste det också understrykas att vi har haft flera fall av barn som tillfrisknat utan att separation från föräldrarna har varit aktuellt.

Vi fortsätter att forska för att om möjligt få veta mera och tro mindre. Men ibland går det inte att vänta på definitiva forskningsresultat eller Socialstyrelsens nya riktlinjer, utan vi måste agera utifrån vår vardag på sjukhuset. Ett enda apatiskt barn är ett för mycket. Min förhoppning är att debatten hädanefter ska sätta barnen i fokus.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.