Debatt
Ensamkommande
15 augusti 2017 kl 09:51

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Ansvariga för afghanernas lidande bör be om ursäkt”

Jag kommer att lida med de afghaner som nu tvingas lämna landet. De skickas till ett land de kanske bara sett på bild. Det blir konsekvensen av den opportunism som Sverige uppmanade till före 2015. Var och en som lockat hit dem bör be om ursäkt.

Det här är en opinionstext

Jonas Andersson
ungdomspedagog Skellefteå, arbetar sedan 2003 med ensamkommande ungdomar

I dagarna har många unga människor fått ett besked de inte ville ha. För vissa har en dröm gått i kras, vissa kanske protesterar högljutt medan andra snabbt accepterar och ser över sin plan B.

Jag talar förstås om intagningen till landets högskolor och universitet. När det visar sig att ens drömmar och ambitioner inte har så mycket att göra med den framtid man går tillmötes kan det vara tufft att ta in och smälta.

Antalet platser är begränsat, och därför måste det finnas system som avgör vem eller vilka som har rätt till dessa åtråvärda platser. Ett system som bygger på att regler och förordningar ska följas, för att inte orsaka kaos och för att säkra kvaliteten.

Ett annat system som bygger på lagar, regler och förordningar är asylsystemet. Också här finns ett nålsöga att passera, för att bli en av de utvalda som beviljas uppehållstillstånd. Kortfattat och väldigt förenklat fungerar systemet så här:

En person kommer till Sverige och ställer en fråga som lyder ”Får jag stanna i Sverige?”. Sverige tilldelar den sökande en kostnadsfri advokat, gratis uppehälle under utredningstiden, och utreder skälen till att få stanna i en till tre instanser. Finns giltiga skäl att stanna, beviljas uppehållstillstånd. Har personen inte skäl, så förväntas denne följa myndighetens beslut. ”Du frågade om du fick stanna, svaret är tyvärr nej. Vänligen lämna landet inom 30 dagar.”

Eftersom asylskälen är utredda och personen inte ansågs ha några giltiga sådana, så är personen inte att betrakta som flykting. Livsstandard är inte och har aldrig varit ett asylskäl; i så fall skulle vi hjälpa Brasilien att tömma favelor och hämta kvotflyktingar bland USA:s sämst ställda.

Tyvärr inträffade ett systemfel i det svenska asylsystemet under 2010-talet, då flyktingvågen ökade och antalet ensamkommande asylsökande ynglingar mångdubblades. Implicit sa svenska makthavare, svensk media och ledande opinionsbildare att det var fritt fram för vem som helst att komma till Sverige - gärna som ensamkommande barn, för dem var det mest synd om.

Många unga afghaner sökte sig till Sverige, främst etniska hazarer boende i Iran, de som är mest aktuella i dagens debatt. Många av dem uppgav sig vara minderåriga, även om det inte alltid var så.  

Systemfelet åtgärdades - nåväl, sprickorna i dammen tätades med tuggummi - i slutet av 2015, men effekterna lever och frodas. Asylsystemets flaskhalsar - i form av rättssäkerhet och ordentliga utredningar - har gjort att många som kom under 2015 fortfarande två år senare ännu inte kallats till en intervju.

Andra har fått nej på frågan om de får stanna, och ska skickas till ett land de kanske bara sett på bild. Det blir konsekvensen av den opportunism som Sverige uppmanade till pre 2015.

De som är ansvariga för allt detta är naturligtvis de makthavare, den media och de opinionsbildare som tävlade i godhetssignalerande och trumfade varandra i offentligt finansierad humanism. De borde stå på Medborgarplatsen och förklara för besvikna afghaner att det var deras naivitet som försatte dem i denna svåra sits. De borde be om ursäkt, till var och en personligen.

Men i stället är det de som ställt till med det här eländet som nu ondgör sig över att systemet inte fungerar och som förespråkar amnesti eller undantag från de lagar och regler som ska upprätthålla trovärdigheten i systemet. Trots deras tunga skuldbörda, så vill de komma undan med att fortfarande ses som goda. Jag synar er, och er ryggradslöshet.

Personligen kommer jag att lida med flera av de afghaner som troligen kommer att tvingas lämna landet. Fina människor som jag lärt känna under flera år, och som jag tycker om och uppskattar. Precis som jag tyckt synd om de människor jag lärt känna från Azerbaijan, Armenien, Georgien, Kirgizistan, Turkiet, Tanzania, Ryssland och som inte hade några asylskäl. Men mitt jobb, på ett boende för ensamkommande, är inte att ge dem falska förhoppningar eller att uppmana till lagbrott.

I stället får jag försöka att hjälpa dem så gott det går, att ha en plan B eller C i bakfickan när plan A går i stöpet. Vilken plan de sen följer får bli deras eget val.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 15 augusti 2017 kl 09:51
Uppdaterad: 15 augusti 2017 kl 13:31

Skribent

Jonas Andersson
ungdomspedagog Skellefteå, arbetar sedan 2003 med ensamkommande ungdomar