Ansvar, inte kontroller, kan rädda skolan

En (ny) skandal i skolan – den här gången en skol-VD som hämtats av SÄPO – följs av de vanliga kraven på hårdare krav och mer kontroller från skolpolitiker i riksdagen. Vi kan mönstret nu. Det blir många ”Mera kontroller” och ”Vi kräver att Skolinspektionen agerar”. Men det är inte brist på kontroller som är problemet. Det är brist på politiskt ansvarstagande och demokratisk insyn.

Låt oss säga att en organisation – strunta i vilken sort, det bara skymmer sikten – driver en riktigt usel vårdcentral. Låt oss säga att skandalerna duggar tätt. Oegentligheter med pengar. Personal utan behörighet. Felaktiga behandlingar. Om inte landstinget agerar mot en sådan aktör blir ordföranden i styrelsen för primärvård kortlivad. I vården finns nämligen ett politiskt ansvar oavsett utförare. Vi betalar gemensamt för vården och vi har folkvalda som vi kan ställa till ansvar om det inte fungerar. Den politiskt ansvariga för primärvården kan säga upp avtalet med orden ”Stäm oss om ni vill, men vi kan inte betala skattepengar till undermålig verksamhet”. Sådant sker både i vård och hemtjänst.

I skolan är det tvärtom. Om samma organisation driver en riktigt usel skola finns inget politiskt ansvar. De kommunalråd som står till synes handfallna istället för att agera mot den usla skolan är egentligen bakbundna. Systemet tillåter inte att de agerar. Det finns inget avtal de kan säga upp och inga pengar de kan dra in. Det är därför inga skolpolitiker på riksplanet rasar mot politiska motståndare i berörda kommuner utan istället lite lamt lovar att ta upp frågan i Skolinspektionens insynsråd eller kräver att Skolinspektionen ska dra in tillståndet.

Trots att det är vi gemensamt som finansierar skolan kan inte våra folkvalda tvingas ta ansvar och stoppa pengaflödet till en undermålig verksamhet. Det är både tragiskt och ironiskt. Tragiskt med tanke på skolans roll i samhällsbygget och för enskilda barn. Ironiskt eftersom parti efter parti bedyrar hur viktig skolan är och har den ena synpunkten efter den andra på hur skolan ska skötas.

Vi har skapat ett system där det demokratiska inflytande beskurits så hårt att oegentligheter i vår gemensamt finansierade skola inte går att komma åt med politiska beslut. Det är detta riksdagen behöver ändra på. Skolan ska stå under demokratisk kontroll. De folkvalda kommunpolitiker som betalar ut skolpeng måste få möjlighet att stoppa skolor som inte fungerar. Vi medborgare måste kunna kräva det av dem. Frågan om religiösa friskolors vara eller inte vara är i sammanhanget ett sidospår. Så länge vi har en skola bortom demokratisk kontroll och insyn kommer skandaler som den nu aktuella att vara både möjliga och logiska.

Jag hoppas riksdagens utbildningsutskott kan ta initiativ till studiebesök i vården. Lär av hur det allmänna är huvudman för all primärvård, oavsett utförare. Lär av hur avtal och krav gör det möjligt att stoppa usla verksamheter. Det är inte perfekt, men det är långt bättre än det uppenbart helt undermåliga system vi skapat för skolan.

Skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi finansierar den gemensamt. Det är hög tid att vi återigen kan kräva politiskt ansvar för hur våra skattepengar används, oavsett om verksamheten drivs i offentlig eller privat regi.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.