Alltid fruktbart att diskutera demokratiska principer

Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd slår på stora trumman i en krönika i DS: ”Jag skulle dock vilja ifrågasätta huruvida det är särskilt fruktbart att diskutera västerländska och demokratiska principer just nu”. 

Hans slutsats är att djupgående politiska och religiösa konflikter ofta haft sitt ursprung i avgränsade motsättningar. Men de ursprungliga orsakerna glöms bort, över tid, när de politiska stridigheterna eskalerat med hot och våld. Han menar att tiden inte är obegränsad och att vi och kontrahenterna måste fokusera på rätt frågor.

Malcom Kyeyune pekar ut offentliga samtal och debatt om yttrandefrihet och blasfemi som särskilt kontraproduktiva tidstjuvar.

Men den asymmetriska kraftmätningen mellan västerländska och demokratiska principer och österländska teokratiska konstitutioner får inte sopas under mattan. Skiljelinjen går mellan vår sekulära, demokratiska rättsordning och rättsskipning enligt sharialagar med Koranen som rättskälla som innebär strypt yttrandefrihet och förbud mot blasfemi.

Vi ska försvara liberala sociala strukturer och yttrandefrihet å ena sidan och motarbeta religiöst ojämlika sociala strukturer enligt politisk islam å den andra. Här har synen på religionsfrihetens gränser en nyckelposition.

Malcom Kyeyune deklarerar sin undfallenhet för religiöst motiverade begränsningar av yttrandefriheten. Han krattar i manegen för förbud mot blasfemi i svensk lagstiftning.

I vår sekulära rättsstat hålls religionerna åtskilda från politiken samtidigt som religioner aldrig är förbjudna.

För att Sverige framgent ska vidareutvecklas som etniskt inkluderande välfärdsstat på rättssäker demokratisk grund krävs att vi i Sverige stramar upp vår religionsfrihet. Den måste skärpas med preciserade rättigheter och lagstadgade inskränkningar. Detta kan och ska ske inom ramen för FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. FN tillåter att inskränkningar föreskrivs i medlemsstaternas nationella lagar under förutsättning att de i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Sverige, som rättsstat och demokrati, ska framgent vila på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat, och framgent tjänar, oss väl.

Politisk islam är inte kompatibel med sekulär, rättssäker demokrati inom FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Det bekräftar flera teokratier i Asien som har reserverat sig mot de delar i FN:s resolutioner som strider mot Koranen.

Alla som verkar och bor i Sverige ska också framgent garanteras rätten att byta eller lämna sin religion. Medborgarna ska också slippa religiös integritetskränkande påverkan och uttryck.

Kraftsamling mot politisk islam ska också göras med en uppdaterad religionspolitik. Vi behöver en konstruktiv åtskillnad politik och religion.

Låt börja med att (S), (C) och (SD) återtar sin aviserade medverkan i kyrkovalet 2021. Inför valet 2022 bör alla partier positionera sig religionspolitiskt.

Vilka vill skilja staten och Svenska kyrkan fullt ut, införa civil äktenskapsbalk och frånta alla samfund inklusive Svenska kyrkan vigselrätten?

Vilka partier vill förbjuda slöja på skolbarn, utländsk finansiering av kyrkliga lokaler såsom moskéer, böneutrop, skilda badtider på offentliga bad och spa och skärpa kontrollen av alla konfessionella skolor?

Malcom Kyeyune, det brådskar med fruktbara diskussioner om västerländska och demokratiska principer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.