Debatt
Socialförsäkringar
10 september 2014 kl 08:37

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Alliansens politik drar isär samhället

Det finns de som tror att regeringens kamp mot utanförskap har misslyckats eftersom antalet människor utanför arbetsmarknaden inte har minskat sedan 2007. Men målet var att minska kostnaderna för utanförskapet och att få arbetslösa att sänka sina lönekrav. Medelklassen har å sin sida fått betala regeringens skattesänkningar med ökade avgifter, skriver tre företrädare för Verdandi, en organisation som arbetar bland dem som på olika sätt hamnat i utanförskap.

Det här är en opinionstext

När alliansregeringen tillträdde 2007 hade de en sedan länge utformad plan för hur den svenska ekonomin skulle stöpas om. Planen innehöll flera delar.

Ett led i planen var att öka löneskillnaderna på arbetsmarknaden och att sänka de totala lönekostnaderna. Det var här ”kampen mot utanförskapet” kom in i bilden. Det gällde att skärpa kraven i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och förtidspensioneringen så att det blev svårare att få ersättningarna, att tiden som ersättning betalades ut minskades, att ersättningarnas värde sänktes genom frysta miniminivåer och att de försäkrades egenavgifter höjdes.

A-kassan är i dag urholkad. De höga egenavgifterna fick många att gå ur a-kassan. Endast fem procent av de som har rätt till a-kassa får full ersättning. Mer än var tredje arbetslös får ingen ersättning från a-kassan. I dag är a-kassan på samma nivå som försörjningsstödet. Kraven för att få försörjningsstöd har skärpts. Allt färre har rätt till bostadsbidrag.

Många som tidigare var förtidspensionerade har i dag ålderspension. Men nyrekryteringen har minskats genom tuffare inträdesregler. Kraven har skärpts för att få sjukpenning och på hur länge man kan få sjukpenning. Få arbetsgivare är beredda att ta emot sökande som under lång tid varit borta från arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen kan då bara erbjuda olika slag av coachning eller ”sysselsättning” i Fas 3 utan lön och utan utbildning. 

På det här sättet skapades en stor armé av arbetslösa med tillräckligt låga inkomster för att ”göra nytta” i arbetsmarknadspolitiken. Denna stora skara var nu beredd att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. För att upprätthålla konkurrensen mellan de lågutbildade måste armén vara tillräckligt stor. För att säkerställa detta hölls möjligheterna till utbildning nere. 

Ett annat led i regeringens plan var att skapa en mängd skattesubventionerade jobb som tidigare inte funnits på den svenska arbetsmarknaden. En del av de arbetslösa kunde få jobb med hushållsnära tjänster, enklare byggjobb eller arbeten inom hotell- och restaurangnäringen. Arbetsgivare kunde anställa unga eller långtidsarbetslösa med kraftigt subventionerade löner. Syftet var också här att bygga upp arbetsmarknader som skulle normalisera låga lönekostnader.

Armén fylldes också på med lågavlönade chaufförer, byggjobbare och restaurangpersonal från låglöneländer inom och utanför EU. Kraven på kollektivavtalsenliga löner ignorerades och en allt svagare fackföreningsrörelse fick allt svårare att hålla reda på de oändliga kedjor av underentreprenörer som tilläts medverka i kampen om dumpade löner. Alliansregeringens politik var således aldrig att minska arbetslösheten utan att öka antalet låglönejobb på svensk arbetsmarknad.

Men politiken drar samtidigt isär samhället. Den håller en tiondel av befolkningen i fattigdom och utestängda från möjlighetera att utbilda sig och hitta jobb på mer kvalificerade arbetsmarknader. Medan globaliseringen ställer krav på Sverige och andra länder att höja produktiviteten och kunskapsinnehållet i produktion och arbetsmarknad bidrar den förda politiken till att sänka den allmänna produktivitets- och kunskapsnivån.

Samtidigt som de mest utsatta drabbas av en politik som utestänger dem från utbildning och möjligheter att få meningsfulla jobb för regeringen en annan politik gentemot medelklassen. 

Alliansregeringen har i fem steg infört ett så kallat jobbskatteavdrag till en kostnad av 99 miljarder kronor. Jobbskatteavdragen gör att löntagarna upplever att de får mer pengar i plånboken även utan löneökningar. Den minskade a-kassan leder samtidigt till att arbetslöshet är mer kostsam för den enskilde individen. Båda faktorerna tillsamman gör löntagarna mer benägna att acceptera lägre löner än vad som annars skulle ha varit fallet. Jobbskatteavdragets syfte är således att pressa den allmänna löneökningstakten på arbetsmarknaden. 

De som har arbete har gynnats av jobbskatteavdraget men har i praktiken själva fått avstå löneutrymme för att finansiera de avtalsförsäkringar som successivt tagit över när socialförsäkringarna minskat sitt ansvar.

Ett viktigt syfte med jobbskatteavdraget har varit att medelklassens ökade konsumtion till följd av minskade skatter ska stimulera den svenska ekonomin. Fredrik Reinfeldt brukar säga att medelklassen numera har fickorna fulla av ”hoppande femkronor” som bara väntar på att konsumeras. Men när medelklassen står där på perrongen för att ge sitt bidrag till en konsumtionsledd tillväxt upptäcker de att tågen slutat att gå, att barnen har svårare att få utbildning, jobb och bostäder och att skatteavdragen ätits upp av ökade kostnader för transporter, el och boende.

Anders Borg utsågs 2011 av prestigetidningen Financial Times till världens bästa finansminister. Ekonomer världen över var imponerade över bedriften att sänka skattekvoten snabbare än i något annat land samtidigt som jobbskatteavdragen stimulerade den ekonomiska tillväxten. De var också imponerade över hur regeringen minskat statens utgifter i socialförsäkringssystemen genom försämringar eller övervältring till kollektivavtalen. Statens utgifter för välfärdens kärna (vård, skola och omsorg) har samtidigt övervältrats på kommuner, landsting och anhöriga.

Men Financial Times och andra beundrare av den svenska regeringens politik såg inte politikens baksidor. De noterade inte att politiken lett till växande klyftor mellan medelklassen och de sämst ställda, att den sociala oron bland fattiga i förorterna ökat och att rasism och främlingsfientlighet håller på att växa i Sverige på samma sätt som i Europa och USA. De noterade inte heller att en betydande del av skattesänkningarna har tillkommit genom att investeringarna i infrastruktur och bostadsbyggande hållits på sparlåga. 

Den 14 september avgörs valet mellan två olika inriktningar av svensk politik. 

En fortsatt alliansregering kommer att fortsätta att driva en politik som omformar Sverige till ett två-tredjedelssamhälle där arbetsmarknadens svagaste grupper kommer att hållas utanför meningsfullt arbete, utbildning och goda livschanser för de svagaste barnen, och där medelklassen så småningom upptäcker att de fått vara med att betala skenbara skattesänkningar med ökade egna utgifter för välfärd, transporter, boende och utbildning och så vidare.

En regering ledd av socialdemokraterna kommer att behöva stöd av andra partier. Vi utgår från att en sådan regering kommer att bryta alliansregeringens strategi att reformera om svensk ekonomi och arbetsmarknad genom att hålla de mest utsatta utanför jobb och utbildning.

Vi vet att benägenheten att gå och rösta är betydligt lägre i de mest utsatta områden där bland annat Verdandi verkar (omkring 60 procent jämfört med 85 procent i hela riket). Vi vet också att den politiska representationen är svag bland dessa grupper. Men denna gång är det viktigare än någonsin att rösta. Mot fortsatt förtryck och förnedring och för en politik som sporrar människor att bygga ett bättre samhälle där alla behövs.

Fakta
Om Verdandi

Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, arbetar för social rättvisa och ett samhälle fritt från alkoholskador och missbruk, och för gemenskap och solidaritet mellan människor.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 10 september 2014 kl 08:37
Uppdaterad: 10 september 2014 kl 08:57

Skribenter

Helena Frisk
ordförande Verdandi
Rasken Andréasson
vice ordförande i Verdandi
Jan Edling
analytiker och styrelseledamot i Verdandi