Åldersbedömning

Åldersbedömningarna sker på ett orättfärdigt sätt

Att vi hade en missriktad välvilja och humanitet under många år och att detta ställde till med stora samhällsproblem, innebär inte att vi ska slänga all välvilja och humanitet åt sidan nu, skriver Jonas Andersson, som tidigare pläderade för åldersbedömningar av ensamkommande, men som nu anser att verktyget används på ett orimligt sätt. 

Jag var en av få som stod på barrikaderna mellan 2010 och 2016 och talade mig varm för vikten av medicinska åldersbedömningar. Oväntat ofta jag fick höra att jag hade ryggrad och integritet, trots att jag bara pekade på enkla fakta. Den ryggraden och integriteten tänker jag nu använda för att säga att pendeln svängt för långt.

När jag slogs för införandet av medicinska åldersbedömningar, vilade mina argument på såväl praktisk som principiell grund.

Principiellt är jag av den enkla åsikten att rätt ska vara rätt. Barn ska asylprövas som barn, vuxna ska prövas som vuxna. Resurser allokerade för barn, ska inte gå till vuxna. Vi ska inte ha ett system som inte bara tillåter uppenbara lögner, utan även uppmuntrar dem.

I praktiken innebar avsaknaden av åldersbedömningar flera problem, som jag då beskrev i ett antal artiklar.

Riktiga barn tvingades leva tätt inpå vuxna som lekte barn på gruppboenden. Vuxna män beblandades med barn på högstadieskolor, i idrottslag och på fritidsgårdar. Kortfattat så kan problem uppstå med sociala informella hierarkier, förhållanden, med regler, autonomi, inom idrott, skola etcetera där kronologisk ålder och social mognad är av största vikt.

Utifrån detta argumenterade jag för att Migrationsverket borde ta stöd inom medicinen, för att sålla agnarna från vetet. Min tanke var att i så stor utsträckning som möjligt rensa bort uppenbart överåriga från ett system avsett för minderåriga. Hela tiden – kanske för att jag själv jobbar med ensamkommande ungdomar på daglig basis – så ville jag att detta skulle vila på en humanistisk grund.

Felmarginaler skulle komma den asylsökande till godo, bedömningen bara göras på dem man misstänker ligga i gränszonen. En medicinsk bedömning skulle vara en chans för en ungdom att göra sin ålder och sin identitet rimlig, när andra bevis inte fanns. Det skulle minska godtyckligheten i systemet, och även sända en signal till omvärlden att det inte längre är värt besväret att komma till Sverige och ljuga.

I mina modeller gjordes denna bedömning redan vid ankomst till Sverige för att vara tydliga och för att minska utredningstider, dit nådde vi tyvärr aldrig.

Polletten trillade till sist ner trots massivt motstånd från bland andra Rädda Barnen och Barnläkarföreningen. Min åsikt om åldersbedömningar gick nästan över en natt från att vara inhuman och främlingsfientlig, till att vara en konsensusåsikt och en del av systemet.

Som så ofta verkar vara fallet i Sverige, så finns dock inga gråzoner. När pendeln svänger, så ska den svänga från den ena ytterligheten till den andra. Från att vara ett verktyg som kan användas som stöd vid tveksamma fall, så har åldersbedömningar i Migrationsverkets nya tolkningar blivit en hammare som skall användas till både spikar, skruvar och muttrar. Istället för att användas ur ett barnperspektiv, har det blivit ett erbjudande som inte går att tacka nej till.

När jag ser en 15-åring som kommit till Sverige som 13-åring och vars ålder ingen någonstans, någonsin ifrågasatt ”erbjudas” en bedömning som förlänger den hittills tvååriga väntetiden med ytterligare flera månader, så gör det mig både ledsen och beklämd. Tacka nej, och du skrivs sannolikt upp till 18 år. Jag har hört liknande historier tidigare utan att riktigt vilja ta in dem, har tänkt att de är för absurda för att vara sanna.

Men systemet har tydligen bestämt sig för att den frustration som byggts upp under tio år ska nu tas ut. Nu ska vi visa vem som bestämmer, släpp ingen jävel över bron.

Eftersom jag känner mig delvis ansvarig för att denna process sattes igång, så vill jag nu också vara tydlig med att jag trots pendelsvängningen har samma principer. Barn som uppenbart är barn, ska inte tvingas göras okynnesbedömningar som förlänger en inhuman väntetid med månader. Använd resurserna till dem det var tänkt för från början, istället för att "hämnas" på individer utifrån ett tidigare systemfel.

Att vi hade en missriktad välvilja och humanitet under många år och att detta ställde till med stora samhällsproblem, innebär inte att vi ska slänga all välvilja och humanitet åt sidan nu. Det behöver inte vara svart eller vitt, det finns gråskalor också. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.