Debatt
Landsbygden
23 juni 2016 kl 13:20

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Även de som bor på landet behöver bussar och tåg

Att kunna resa till arbetet, studierna eller ett teaterbesök är en rättighetsfråga. Men för de som bor på landet och inte har bil är möjligheten att resa ytterst begränsad. Utan en väl utbyggd kollektivtrafik kommer få andra nya insatser för landsbygdsutvecklingen ha effekt.

Det här är en opinionstext

Regioner och landsting har inte förmått att erbjuda fullgod service till landsbygdsbor trots att de är med och betalar sin skatt som andra. Den parlamentariska landsbygdskommittén, vars uppgift är att ge förslag på en ny politik för Sveriges landsbygder, har i sitt delbetänkande tyvärr valt att helt bortse från statens roll för att stötta regionerna vad gäller utbyggnad av bussar och tåg.

För ett år sedan tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att lämna förslag på en sammanhållen nationell politik för långsiktig hållbar utveckling i Sveriges landsbygder. Kommittén presenterade sitt delbetänkande i mars 2016.

Man konstaterade att den hittills förda landsbygdspolitiken, oavsett partifärg, inte mäktat med att skapa förutsättningar för en levande landsbygd. Kommittén vill, i delbetänkandet, att staten organiserar sig bättre, bygger ut bredband i hela landet, att flexibla utbildningslösningar skapas och att staten måste omlokaliserar sin egen förvaltning ute till landsorten. Kommitténs slutbetänkande ska presenteras i januari 2017.

I sak är innehållet i delbetänkandet helt adekvat och stämmer väl överens med landsbygdsrörelserna och de flesta partiers analyser. Dock fattas en analys och förslag på utveckling av den grundläggande rättighet som möjligheten att kunna förflytta sig utgör. På de flesta landsbygder i dag är kollektivtrafiken ett försummat kapitel. För att kunna pendla till arbetet eller ha möjlighet att gå på bio i närmaste större centralort måste man helt enkelt ha egen bil.

Det bor i dag en hel del människor på landsbygden som av olika skäl inte har bil. Man kanske inte har råd, är för gammal, inte har körkort eller är nyanländ. För dessa landsbygdsbor är friheten, som de flesta andra svenskar tar för given, mycket beskuren då det inte finns bussar eller tåg tillgängliga. Bristen på utbyggd kollektivtrafik är också ett avgörande hinder för många människor att ens överväga att flytta från en tätort till glesbygd – om man inte har tillgång till bil.

Det står helt klart att en sammanhållen politik för en utvecklad landsbygd där människor vill arbeta, studera och bo måste också innehålla ett bredare utbud av kollektivtrafik. I dag administreras kollektivtrafiken av landsting och regioner och finansieras med skattemedel och intäkter.

Det är bra att regeringen vill utveckla Sveriges landsbygder. En förutsättning för att företagen ska blomstra och att människor stannar kvar eller flyttar till glesbygden är att de har samma frihet att förflytta sig som stadsborna har. Men landsting och regioner förmår inte, på egen hand, att lösa landsbygdernas behov. Under flera år har staten dragit sig tillbaka och bidraget till rikstrafiken har inte räknats upp. SJ:s roll har omvandlats till en kommersiell operatör och de små flygplatserna har övergivits medan staten behållit de stora lönsamma.

Därför är det nu rimligt att staten tar, som en del i en ny landsbygdspolitik, ett nytt ansvar och tillför resurser till regionerna för att skapa social rättvisa och likvärdig tillgänglighet för alla som bor på landet. Den parlamentariska landsbygdskommittén har nu en gyllene chans att i sitt slutbetänkande ge förslag på en ny struktur för finansiering av kollektivtrafiken – till gagn för landsbygden.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.