Bland de brister som brukar framhållas i begreppet ”failed state” ingår att inte längre kunna kontrollera sitt territorium, eroderad legitimitet i kollektiva beslut, dysfunktion i våldsmonopolet etc. I internationella relativa rankningar ligger Sverige väldigt bra till generellt, men det finns orosmoment i olika delar av landet som inte bör ignoreras.
Fläckvis börjar den lindrigare varianten “sviktande stat” passa allt bättre som beskrivning. Om inget görs kommer det vara omöjligt att garantera skydd till de som söker sig hit och då blir det faktiskt relevant att tala om nationens undergång. Nattvandrarstatens långsamma utbredning är kollapsen i slow motion. Några exempel:
Det skrivs mycket om ockupation av privat mark och egendom. Privatpersoner och företag bollas mellan Kronofogden och Polisen. Storgöteborgs polischef Erik Nord hävdar att polisen måste “retirera till likhet inför lagen” (GT 29/10) och att man inte gjort sitt jobb. Många vittnar om att utredningar läggs ned, trots att gärningsmän identifierats eller rentav tagits på bar gärning. Ibland måste det till en medial backlash för att rättsväsendet och ordningsmakten ska göra sitt allra mest grundläggande jobb.
Tryggheten sägs både minska och öka. Tilliten som tidigare präglat det svenska samhället tycks erodera på olika håll. Vissa bibliotek stängs på grund av stök och på andra måste väktare hålla ordningen.
Arbetslösheten är extremt hög i delar av befolkningen och Arbetsförmedlingen har precis kungjort att den kommer att öka ytterligare, samtidigt som de förmedlar tio jobb per medlare och år.
Även om Stefan Löfven påstår att vi har kontroll över gränserna kan man diskutera om vi i nuläget verkligen har fullständig kontroll över territoriet. Moderaternas utspel från måndagen är ett tecken på att vi inte har det. Både Försvarsmakten, Tullen och Polisen slår sedan länge larm om för lite resurser.
Vissa typer av våldsbrott ökar, och det ser inte likadant ut överallt. SVT rapporterade nyligen att våldet med skjutvapen eskalerar i svenska storstäder – fem gånger så många har skottskadats och fyra gånger så många har skjutits till döds jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans. Skillnaden mellan oss och våra grannar kan vi bara spekulera i. Vissa drar slutsatsen att det är en sämre social situation som ligger bakom.
Gängrelaterade våldsdåd, skjutningar och granatkastningar ökar. Det finns områden där polisarbete försvårats och där ambulanspersonal har svårt att göra sina jobb utan poliseskort.
Den här typen av problem bör inte viftas bort, utan betraktas som tecken på att delar av Sverige går mot en fragmentariskt sviktande stat. Man bör vara medveten om att en regelrätt och jämnt drabbande kollaps kommer vi inte se. Nattvandrarstatens expansion sker i ultrarapid. Det är långsamma tecken, som när grundläggande samhällsservice går på knäna, som bör medföra att vi drar öronen åt oss och höjer krismedvetandet. Hur många kommuner kan se ut som Grekland eller Frankrike utan att det betraktas som ett generellt problem för landet – och hur länge kommer det att hålla?
Budgetunderskott och ökat skattetryck över krönet på Lafferkurvan är däremot nära förestående. Det sker i takt med att företagsklimatet försämras.
Politisk oförmåga att hantera kriser och bristande visioner för hur Sverige ska se ut är i sig ett skäl till att ökad krismedvetenhet behövs. Det finns, till stor del tack vare sammanhållningen i landet, fortfarande mycket utrymme för staten att göra sitt jobb.
Sverige skulle må bra av en smalare, effektivare stat. En väldigt liten del av den politiska debatten ägnas åt att diskutera hur vi kan åstadkomma de återstående avregleringar som behövs för ett fungerande och blomstrande samhälle. Troligt är att omtag behövs. Rom föll inte på en dag.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
