Äntligen beslut om åldersbedömningar

Att påstå att det är barnperspektiv att motsätta sig åldersbedömningar är en tankevurpa. De som ska avslöjas av åldersbedömningar är inte barn, utan vuxna som agerar som barn. En åldersbedömning är i sig inte kränkande, utan i stället ett bra verktyg för att barn ska få placeras med barn i olika delar av samhället, och vuxna med vuxna. Ålder är en viktig del av identiteten genom hela livet, men kanske främst upp till 20 års ålder.

Detta för att barn och ungdomar i olika ålder har olika förutsättningar. Det är därför man inte får ha 19-åringar i u15-landslaget i fotboll. Där är därför sex mellan en 14-åring och en 19-åring kan klassificeras som våldtäkt mot barn. Det är därför man indelar skolklasser utifrån ålder. Det är därför en omogen 20-åring får handla på Systembolaget., medan en mogen 19-åring inte får göra det.

Och så vidare. Det finns inget kontroversiellt med att säga att olika åldrar ger olika förutsättningar. Det är också därför det dragits en gräns där 17-åriga asylsökande som juridiskt sett är barn ska få bo mer skyddat än deras 18-åriga kompisar som är juridiskt vuxna. 

Kritiker mot åldersbedömningar brukar rikta in sig på att de inte är tillräckligt tillförlitliga. Det är sant att det varken med handledsröntgen eller tandundersökning går att få fram ett exakt födelsedatum. Medicinska bedömningar ska ses som ett stöd, ett underlag för ett beslut som Migrationsverket måste kunna fatta angående asylsökande utan ID-handlingar och vars ålder måste avgöras.

Använder man sig av felmarginaler som kommer den asylsökande till godo och kombinerar dessa metoder med specialiserade intervjuer, så kan man i alla fall komma väldigt nära sanningen och minimera riskerna för felbedömningar. Om regeringen satsar resurser på detta, så kan det förhoppningsvis bli en både snabb, rättssäker och transparent process.

Man måste också se på vad alternativet till att ta hjälp av medicinsk expertis är, och om dessa metoder är säkrare för att avgöra åldern på personer utan ID-handlingar. Alternativ ett blir att göra en okulärbesiktning, det vill säga att titta på personen och gissa åldern. Alternativ två är långdragna psykosociala bedömningar som kanske i första hand är anpassade för adoptionsärenden.

Det finns fördelar och nackdelar med samtliga metoder, ingen är perfekt. Men i dagsläget går det inte att vänta på perfektion. Kommunerna går på knäna i mottagandet av asylsökande barn och ungdomar, och de som obönhörligen drabbas i slutänden av sinande resurser är de yngre barnen. I Norge visar siffror att minst 11 procent av samtliga ensamkommande under 2015 har varit äldre än 18 år, och det finns ingen anledning att tro att siffrorna i Sverige skulle vara lägre.

Märkligt nog lyfts ständigt Barnläkarföreningens Anders Hjern fram av media som expert och kritiker till att ta hjälp av medicinska bedömningar. Märkligt av två anledningar: dels att åldersbedömningar av vuxna som vill passera som barn är inte pediatrikers huvudsakliga kompetensområde, dels att barnläkare rimligtvis borde stötta tanken på att slippa behandla vuxna personer på sina barnkliniker.

Det finns alltså både etiska, mänskliga och ekonomiska skäl för att se till att åldersbedömningarna så snart som möjligt kommer igång i praktiken. Det bäste vore om man kunde följa norsk modell. Centralisera den medicinska undersökningen till några få kliniker, kombinera med utbildade experter som gör intervjuer, och bedöm ålder redan innan kommunplacering. 

----

Läs även:

Ålderstester moraliskt rätt – för barnens skull

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.