73-punktsprogrammet kliv bakåt för bomarknaden

REPLIK ”Därför behöver hyresmarknaden mer sisu” skriver Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Broman från Sveriges Byggindustrier i en debattartikel i Dagens Samhälle (16/2). Det är välkommet att Sveriges Byggindustrier tar sig an problemen på bostadsmarknaden genom att hämta inspiration från andra länder. Under den kommande mandatperioden behöver steg tas för att upprätta en fungerande bostadspolitik, om vi ska kunna förse alla invånare med en god bostad till rimlig kostnad och inom rimlig tid. Och det finns mycket att lära och ta intryck av utanför landets gränser.

För några veckor sedan lanserade Arena idé en rapport om Wienmodellen, som beskriver den österrikiska huvudstadens bostadspolitik. Det som är slående med den modellen är att den hänger ihop och består av fyra ben:

1. Statlig och kommunal finansiering
2. Strategiska kommunala markköp
3. Kooperativa byggföretag drivna efter självkostnadsprincip
4. Allmännyttiga bostadsföretag med en stor del av marknaden

Det är en snillrik konstruktion, vars yttersta syfte är att parera bygg- och bostadsmarknadens tendens till monopol och oligopol, bristfällig konkurrens, spekulationsvinster och godtycklig förmögenhetsbildning, och förstås, att förse Wienborna med bra och prisvärda bostäder.

Den bostadssociala utredningen från 1947 lade på många sätt grunden för den svenska bostadspolitiken, men till skillnad från Wien har reform efter reform förändrat dess karaktär utan att därmed ersätta efterkrigstidens politik med något helt nytt. Resultatet har blivit en massiv ombildningsvåg genom både det privata och det allmännyttiga bostadsbeståndet, samt ett pris- och skuldrally som byggt upp enorma finansiella risker hos hushållen och bankerna.

Vi har sedan dess skaffat oss, sett till omvärlden, mycket ovanlig policykombination av i huvudsak generell bostadspolitik med starkt konsumentskydd för boende hos både privata och allmännyttiga värdar, och nästan uteslutande privat bostadsfinansiering. Toppat med stora subventioner för att bo i ägt boende, och relativt små resurser till att bygga nytt, har vi en bostadspolitik som inte hänger ihop, och är i stort behov av renovering.

Hur den helrenoveringen ska se ut kommer att avgöras under kommande år. Vi har all anledning att snegla på andra länder, som Finland, Österrike eller Tyskland, när vi försöker lägga vad som i slutändan behöver bli vårt eget svar på utmaningarna. Vi menar att en sådan reformagenda behöver adressera finansieringen, skatterna och kommunernas ansvar för att komma till rätta med obalanserna på lång sikt.

En kontracyklisk finansieringsmodell där staten går in och täcker upp när den privata finansieringen sinar, är helt avgörande för att byggandet ska fortsätta också när priser sjunker. En ny skattereform där hyrt och ägt behandlas lika, som gör det mindre attraktivt att ombilda och mer attraktivt att äga och bo i hyresfastigheter, är också det en central ingrediens för att få till balansen på bostadsmarknaden.

Slutligen måste segregationen mellan kommunerna brytas, inte minst i storstadsregionerna. Bostads- och samhällsplanering behöver i högre utsträckning koordineras mellan kommun, region och stat, där alla utgår ifrån en gemensamt fastställd behovsanalys, och alla gör sitt.

En framtida bostadspolitik måste, likt den i Wien, hänga ihop. 73-punktsprogrammet är tyvärr en fortsättning på de senaste decenniernas skruvande i enskildheter, vilket tar oss längre ifrån en fungerande bostadsmarknad.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.