Yrkesförsvar sågades redan för hundra år sedan

Tilltagande oroligheter i vår omvärld påminner oss om varför Sverige behöver ett försvar. Från politiskt håll har våra folkvalda dock gett uttryck för kognitiv dissonans, då väljarna möts av utfästelser om höjda försvarsanslag och utredningar (NATO/värnplikt) medan den överenskomna försvarsorganisationen (IO14) fortsatt förblir underfinansierad. Dessa motsägelsefulla signaler har lett till påtagligt missnöje bland försvarsmaktsanställd personal, vilket de stora avgångarna vittnar om.

Statliga utredningar från första halvan av 1900-talet visar dock att personalbristen snarare är en följdeffekt av frivillig personalförsörjning. En granskning av dessa utredningar visar att Försvarsdepartementet sedan tidigare har erfarenheter av de rekryteringsproblem som frivillig personalförsörjning orsakar.

Trots historiskt belagda svårigheter att personalförsörja ett frivilligt försvar fattade riksdagen 2009 beslut om att ersätta värnpliktsförsvaret med ett yrkesförsvar. Uppseendeväckande nog är orsakerna till dagens personalbrist närmast identiska med de som sträcker sig ett halvt till mer än ett helt sekel tillbaka i tiden.

Försvarsdepartementet behöver nu förklara varför yrkesförsvaret inrättades utan en granskning av volontärinstitutionens erfarenheter, ett försvar baserat i huvudsak på frivillig personalförsörjning under första halvan av 1900-talet. Vare sig i alliansregeringens proposition Ett användbart försvar (2008/09:140) eller i pliktutredningen (SOU 2009:63) finns erfarenheterna redovisade, vilket är anmärkningsvärt då personalreformen genomfördes med grund i dessa skrivelser.

Mellan 1901-1952 drogs dåtidens yrkesförsvar (volontärinstitutionen) med rekryteringsproblem och var föremål för flertalet statliga utredningar. Redan 1914 hade institutionens personalbrist utretts av försvarskommissioner och beredningar, vilket framgår av Claes Bergströms inträdesanförande till Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Låga löner relativt civil arbetsmarknad, konjunkturkänslighet och frånvaron av civilt gångbara yrkeserfarenheter har beskrivits som huvudsakliga skäl till personalbristen.

När riksdagen banade väg för yrkesförsvaret 2009 gjorde man så utan att överväga dokumenterade erfarenheter från volontärinstitutionens tid. Dessvärre tycks institutionens rekryteringsproblem vara tidlösa och förorsakar återigen huvudbry för berörda myndigheter och Försvarsdepartementet.

• I rekryteringsutredningen från 1917 – beskriven i Claes Bergströms inträdesanförande – kan man läsa om Krigsmaktens (dåvarande Försvarsmakten) svårigheter att konkurrera med civil arbetsmarknad vad avser lönesättning. En slutsats som Totalförsvarets forskningsinstitut landade i 2010 efter en granskning av länder med yrkesförsvar (FOI-R--3053--SE).

• Lantförsvarets utbildningskommission beskriver 1941 (SOU 1941:35) att rekryteringens samband med konjunkturerna delvis förklarar svårigheterna att anställa fast anställt manskap. Den slutsatsen redogörs för i 2010 års Betänkande av Utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning (2010:86) där kommittén tillskriver konjunkturkänslighet en starkt påverkande rekryteringsfaktor eftersom högkonjunkturer försvårar rekrytering och bidrar till ökande avgångar.

• Slutligen finns det beskrivet i statliga utredningar från 1941 (SOU 1941:35) och 1946 (SOU 1946:7 avgivet av 1944 års manskapsutredning) hur avgörande anställningsformer med civilt mervärde är för en långsiktig personalförsörjning. Likt ovanstående, finns motsvarande konklusion återgiven i fjolårets Betänkande av Utredningen om Försvarsmaktens militära personalförsörjning (SOU 2014:73).

Försvarsdepartementet behöver nu förklara för svenska folket varför staten drar gamla lärdomar. Det har alltså genomförts en statlig utredning för att rättfärdiga personalreformen (SOU 2009:63) och två för att beskriva dels hur personalförsörjningen ska möjliggöras (SOU 2010:86) och dels hur dagens fördyrande avgångar ska motverkas (SOU 2014:73). I dessa utredningar nämns inte ett ord om de erfarenheter Krigsmakten drog av volontärinstitutionen, vilket är förbryllande då lärdomarna hade kunnat spara staten pengar och Försvarsmakten operativa förmågetapp.

Redan 2009 varnade sakkunniga för att rekryteringen till yrkesförsvaret skulle vara problematisk. I dag kan vi konstatera att personalreformen genomfördes skyndsamt, att erforderlig finansiering saknas och att Försvarsmakten dras med numerära begränsningar som kraftigt fördyrar verksamheten.

Nu krävs svar då en granskning av volontärinstitutionens erfarenheter hade kunnat bespara försvaret en reducering i operativ förmåga. Kan Försvarsdepartementet förklara varför svenska skattebetalares pengar tas i anspråk i dag för att dra lärdomar som drogs redan för hundra år sedan?

Callis Amid, Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys