Låga förväntningar gör att SD slipper svekdebatt

Ärlighet varar längst, heter det ju i det gamla fina ordspråket. Frågan är om inte den förre sverigedemokraten och numera politiska vilden i Sveriges riksdag Margareta Larsson har lyft dessa visdomsord till en ny och närmast komisk nivå.

Hon lyfter 62 400 kronor i lön varje månad utan att sätta sin fot i riksdagen. Det kommer hon att göra ända tills hon fyller 65 år. Samtidigt som hon får dessa skattepengar är hon fullt verksam som massör. Fem miljoner kronor arbetsfritt kan hon hinna håva in.

På frågor från Sveriges Television svarar hon frankt att hon utnyttjar systemet och ”passar på”. Att hon gör det för att hon kan, samt att hon inte tänker motivera det. Det här väcker intressanta tankar.

Har Margareta Larsson i själva verket hittat en krishanteringens ”heliga Graal”? Hon berättar som det är, utan några som helst förskönande omskrivningar, och inget rabalder utbryter. I stället ett närmast uppgivet ”jaha” och så kan Larsson fortsätta jobba på sin massagesalong med sköna skatteslantar i ryggen.

Nej, naturligtvis är det inte så enkelt. Att det inte utbryter storm beror sannolikt på att det inte finns några som helst förväntningar på Larsson som före detta sverigedemokrat.

Det stämmer också med tidigare skandaler där sverigedemokrater varit inblandade, där opinionssiffrorna varit oförändrade eller stadigt gått upp, vad de än har gjort.

Den etiska kompassen är helt enkelt för låg. Vilka klavertramp och till och med brottslig verksamhet deras företrädare än gör verkar deras väljare rycka på axlarna.

Jämför med konsekvenserna för nyligen avgångna språkröret Åsa Romson, som fått betala dyrt för sina grodor och Mona Sahlin som efter sina falska intyg om sin livvakts inkomster varit utsatt för en rungande svekdebatt.

Det är väl helt enkelt så att ju större förväntningar vi har på människors och partiers etik och moral, desto djupare blir vår besvikelse och ilska när de gör fel och faller från piedestalen.

Jag tycker ordspråket ”Ärlighet varar längst” är en grundbult i all framgångsrik mediekommunikation och krishantering. Men det betyder inte att man alltid måste berätta allt för journalister och andra aktörer. Det du berättar ska vara sant, men det behöver inte vara hela sanningen.

Ibland varken kan eller vill man berätta av högst legitima skäl. Det kan handla om politiska förslag som läcker ut, men där beslut ännu inte har fattats. Eller om sekretess och om att skydda personal.

Viktigt är då om man kan förklara för exempelvis journalister av vilket skäl man lägger ”locket på”. Det uppfattas som mycket mer sympatiskt och respektfullt gentemot reportrar som bara gör sitt jobb, än det arroganta ”inga kommentarer”.

Det står inte heller i svensk grundlag att man måste framställa sig som så omoralisk som Margareta Larsson gjort. Av dumhet eller förslagenhet, döm själva, valde Larsson en taktik som gör det omöjligt att fortsätta attackera henne i media. Hon har ju redan erkänt att hon gör fel, men att hon tänker fortsätta utnyttja systemet eftersom hon tjänar på det.

Men hennes taktik innebär samtidigt att förtroendet och respekten för henne från väljarna blir noll. Att öppet erkänna att man inte ens tänker gå till jobbet, trots topplönen på 62 400 kronor är att ge fingret åt skattebetalarna och kan nog bara göras av någon som är säker på att hennes politiska karriär är bakom henne.

Jag tror att politiker i allmänhet tjänar på att mer öppet redovisa sina motiv för olika beslut, men ingenting hindrar väl att man försöker göra det med en bättre och mer vinnande retorik än vad Larsson använder, när hon erkänner att det hon gör är skitigt, men att hon gör det för att hon kan.

Paul Ronge, medierådgivare och krishanterare